Stratovarius - 2011-11-25

Det finns för mig inte många anledningar att besöka bastun, koskenkorvans och svårmodets hemland - "The Land of Ice and Snow" a.k.a. Finland. Ett undantag är dock om ett utav favoritbanden spelar där.

Stratovarius har varit med mig ett tag. Har lyssnat på dom i ca: 7 år tror jag, men jag har aldrig lyckats se dom live. Bedrövligt. Men nu är det åtgärdat, och med så här många medlemmar utav den klassiska sättningen lär man inte se igen, då hela denna miniturné dom genomförde var Jörg Michaels avskedsturné.

Hans avsked är så klart tråkigt, då han helt klart är en av dom bästa power metal-trummisarna tillsammans med Uli Kusch, Dan Zimmerman och Ingo Schwichtenberg. Därför kändes det extra bra att man i slutet av konserten hade turen att fånga en utav trumpinnarna han kastade ut.

Konserten hölls på Club Teatria i Oulu, och det var inte alls långt ifrån fullsatt i lokalen när Stratovarius äntrade scenen, och längst fram, vid ett väldigt lågt kravallstaket, stod jag. Jag mådde bra.

Bandet framförde en härlig samling med både givna publikfavoriter och ovanligare pärlor från sin härliga låtsamling. Bland annat så framfördes nästan hela Visions-albumet. Bara "Abyss of your Eyes", "Holy Light", "Before the Winter" och "Forever Free" saknades.

Även två covers i form utav Deep Purples "Burn" och The Whos "Behind Blue Eyes" framfördes. Kanske lite synd att man inte spelade egna låtar istället, men det var kul att höra i alla fall.

Stratovarius är ett bra liveband. Grymma musiker, tajt, bra frontman (Kanske inte röstmässigt, men ut över det), och en stor låtskatt. Att det sen var i Finland man såg dom innebar att man inte förstod ett skit utav mellansnacket. 98% oförståeligt. Endast svordomarna förstods utav mina blågula öron. Men det spelade egentligen inte så stor roll, det är musiken som är det viktigaste.

Sen så vet jag inte om man borde berätta en sån här sak, men det känns som att det beskriver ganska bra jag tycker detta bandet är. Under "Coming Home" så känner jag hur en liten klump i halsen bildas, och ögonen blir lätt fuktiga. "Va fan!?", tänker jag, "Inte kan det här hända?". Men när bandet senare spelar "Black Diamond" så är tårarna ett faktum... Fuck, kan jag bara säga. Det har aldrig hänt mig på en konsert tidigare. Varför detta skedde vet jag egentligen inte. Antar att det helt enkelt bara är så att dessa två låtar är fruktansvärt bra, och har väldigt fina texter, båda om kärlek. Töntigt? Ja. Men det hände. Jag erkände, och det får väl bli betyget på konserten. Den rörde mig till tårar.

Tre finnpajsare, en tysk och en svensk