Den lilla klubben är full med folk när det förinspelade introt till Dystopia sätter igång. "Nu händer det äntligen, nu kommer Iced Earth!", tänker jag, och säkert alla andra inne i lokalen. Sista ackordet klingar ut och Stu Block kickar igång konserten med ett avgrundsvrål, tätt följt utav Jon Schaffers intensiva riffande. Adrenalinet siger med ca:127% (Ursäkta att jag inte har mer exakta siffror där) och alla bekymmer i hela världen försvinner.
Energin på scenen är riktigt bra, och nyförvärvet Stu Block är förutom en sjukt bra sångare, en fantastisk frontman. Han vet hur man får publikkontakt, har en skön personlighet och har riktigt roliga mellansnack.
Som t.ex när Jon återskapat Sam Neils monolog från "Omen 3" i "Damien"(Som resulterar i gåshud), och Stu efteråt tycker att Jon är en "scary mother fucker" när han kallar folk "Profaner of Isis!" och att Stu inte haft en lätt start i Iced Earth. Att Jon har kört hårt med honom, men att han egentligen är en gosig nallebjörn. Att Jon svamlar runt lite på scen är något som jag inte sett tidigare, och det känns som ett skönt bevis på att Stu fört in en ny energi i bandet.
Dystopia är en fruktansvärt bra skiva, och det bjuds på många spår ifrån den under konserten. "Dystopia", "V", "Dark City", "Anthem" och "Tragedy and Triumph" som är sista låten innan extranumren, vilket inte varit fallet under tidigare datum. Publiken blir lite lurad och tror att det är "Dante's Inferno" som ska presenteras när Stu istället introducerar "Tragedy...", vilket jag tycker märks på publiken, som blir lite avslagen. Synd, för det är en riktigt bra låt som för tankarna till "Number of the Beast".
Den största överraskningen under konserten var att dom spelade "Stand Alone", en utav mina favoritlåtar. En riktigt klassisk "ta ingen skit-låt" som verkligen motiverar en till att stå för den man är, och inte ge vika för omvärldens påtryckningar om att rätta sig i ledet. Precis vad heavy metal handlar om.
Setlisten var i övrigt riktigt bra. "Damien" är en fantastisk låt, "Angels Holocaust" är en riktig klassiker, "Decleration Day" är en gåshudare med sitt fantastiska stick, "Slave to the Dark" är ett av dom bästa spåren från "The Dark Saga", "When the Night Falls" är en sällan spelad klassiker och "Dante's Inferno" är... ja, en episk komposition som inte har spelats live sedan 1998. Fruktansvärt coolt att ha fått höra/se den live. Att jag sen fick plektrumet som Jon spelat hela låten med är bara helt fantastiskt.
Det enda jag tyckte var lite synd med setlisten var att dom inte körde någon av balladerna/lugnare låtarna.
När så låten "Iced Earth" till slut har avslutat konserten så skulle man då kunna tro att det skulle vara slutet på äventyret, men icket. Nu kommer den mest nervösa delen utav dagen, nämligen att träffa bandet. Köpte nämligen VIP-biljetter till konserten, vilket innebär att man får med sig lite extra lullull med sig hem, samt så klart ett pass till "Meet and greet". Ett fantastisk koncept som innebär att man får träffa bandet i lugn och ro och prata och ta bilder, och inte behöver tränga sig på dom utanför deras buss när dom har bråttom och är trötta.
"Meet and greet" är helt klart något som gör det där lilla extra, och något som visar att bandet uppskattar sina fans. När jag kommer in i rummet där bandet sitter så möt man utav leenden och skratt. En skön stämning, och jag är inte ens hälften så nervös som man egentligen borde vara när man ska möta en av sina största förebilder.
Jag diskuterar basspel med basisten Freddie Vidales, jag pratar om Luleå med gitarristen Troy Seele, och jag får prata lite om Lost Horizon med Stu Block. Till Jon säger jag att han är en stor förebild, och han är smickrad.
Jag lämnar "Meet and greetet" med en underbar känsla i kroppen, och om jag tidigare älskat bandet, så ÄLSKAR jag det nu. Promenaden tillbaks till hotellet var som en promenad på moln.
 |
| Jag och Iced -Mother Fucking- Earth! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar