VARFÖR... är inte paketen fyllda så här på riktigt?
Ben & Jerry's har ju kommit med några nya smaker, och jag ser det som min plikt att testa dom. Köpte mig en "Oh My! Apple Pie!" och mosade i mig den. Den var god. Bättre än Sia:s Berte-variant, om man nu måste välja.
Glassen smakade kanel och hade bitar utav pajskal och äpple i sig, och ja, det är väl exakt så här äppelpaj skulle smaka om det var en glass. Just kanelglassen var nog det bästa i skapelsen, jag blev riktigt förvånad över att jag gillade det så mycket.
Pajskalet smakade pajskal, det är nog just det som gör Ben & Jerry's så bra, att om dom har tryckt ned någon sorts kaka i glassen så smakar det fan kaka, och inte som köpeskaka.
Äppelbitarna var väl det som var minst bra med glassen, om man nu ska hitta något negativt. Dom var lite små...
Gårdagen bjöd på ett gratis biobesök. Filmen som sågs var den finskproducerade "Iron Sky", och vad kan man säga om den?
Till att börja med så är det ju häftigt att ännu en unik filmidé kommer från något utav våra grannländer. Synd bara att "Iron Sky" inte kommer i närheten av den grymma "Trolljägaren". Konceptet med nazister på månen skulle ju ha kunnat resulterat i en fantastisk film, kanske den bästa som någonsin gjorts, men den föll ganska platt efter det första 20 minuterna.
Filmen blir en axelryckning med sina tama skämt, tama spoofs och tama satir, som bara lyckas fä mig att fnissa till ca: 3½ gång. Att skämta om Sarah Palin så här 4 år efter att hon var aktuell får filmen att redan kännas lite daterad. Förutom bristen på roliga skämt så känns filmen forcerad med konstiga klipp och en del plot-holes.
Om man ska nämna något positivt så ska det väl vara att estetiken i filmen är snygg. Nazisternas bas är en överdriven korsning mellan 40-tal och science fiction; nazi punk typ. Jag kom ganska osökt att tänka på Killzone när jag såg filmen, och inte minst nazisoldaterna. Jag hade så gärna velat se en mer renodlad actionfilm, kanske med lite svart humor. Det känns som att man hade kunnat göra så mycket med detta koncept!
Då är man tillbaks från ännu en underbar upplevelse. Det hela skulle kunna sammanfattas med att "Priest krossade", men jag tänker väl försöka utveckla lite mer.
Vi börjar med Hammerfall, som jag som sagt inte sett live tidigare, och som är ett band jag inte riktigt fastnat för heller. Det var en bra spelning; bandet är bra live, och dom körde väl mestadels klassiker förutom den "nya" låten "One More Time", som jag verkligen inte gillar.
Att dom nu mer verkar slopa de mer extravaganta scenkläderna känns tråkigt. Det finns redan ca: 2435 band som bara kör med jeans och kortärmade skjortor. Mest outrageous var väl Oscar Dronjaks skinnrock med lite nitar ...och apropå extravaganta scenkläder så tar ju det oss väldigt osökt till huvudbandet.
Judas Priest gör en kanonspelning. Det låter grymt bra om bandet, som levererar en grym setlist. Nyare låtar som "Prophecy" och "Judas Rising" varvas med riktiga gamlingar som "Starbreaker" och "Never Satisfied". Robs röst är i toppform, och låtar som "Victim of Changes", "Beyond the Realms of Death" och "Nightcrawler" är himmelska. Jag får rysningar av typ allt, till och med "Turbo Lover". Den enda låt som man egentligen kan klaga på är väl "Painkiller" som alltid varit svår för honom, men även där så klarar han det ok.
Robs scennärvaro känns väl där emot som vanligt lite avslaget, (Och är väl det enda lilla minus från bandets håll) och det är väl till stor del på grund utav den koncentration som nu mera krävs för att sätta alla toner. Större delen utav konserten så står han i sin nuvarande standardpose med blicken fäst i monitorn framför sig, och värst är det väl under "Painkiller" när han mest vankar omkring, ihopböjd som en räka. Ibland så lyser dock den forna storheten igenom lite, när han väl höjer blicken och rör sig lite.
Resten av bandet kör på bra. Glen Tipton går gärna fram till scenkanten och kollar in publiken. Ian Hill känns exakt så avslappnad och säker som bara en basist kan från sin låsta position snett framför trummorna. Nytillskottet Richie Falkner gör ett bra jobb, och fungerar nog lite som en energispruta för resten utav bandet. Men som i fallet med Tommy Thayer i Kiss så känns han verkligen bara som en ren ersättare, då han verkligen ser ut som en K.K Downing anno 1980; samma blonda kalufs, flying-V-gitarr och yviga gester.
Om man bara ska klaga på en sak, så är det egentligen publiken. Trycket i publikhavet är inte alls speciellt stort. Jag befann mig ungefär tre rader från staketet och hade ryggen fri ungefär hela tiden, förutom under tiden när ett par fullvuxna karlar tyckte att det var jättekul att knuffa omkring varandra i någon sorts tremanna-moshpit. Publiken på läktaren satt mest som döda fiskar de gånger jag gav mig tid att kolla in dom. Är det bara Maidenpubliken som kan det där med att ge järnet?
Det kom ett härligt paket med posten idag. Nu ska här tittas på kultfilm så det bara sjunger om det. Amando De Ossorios "The Blind Dead"-quadrologi. Jag älskar italiensk skräck/gore/splatter/zombie, nu får vi se om Spanien kan leverera lika bra.
Fast filmtittandet får nog vänta ett tag, imorgon bär det ju faktiskt av mot hufvudstaden för att beskåda "The Metal Gods" in action, eller Judas Priest som dom även kallas. 2012 blir året då man kommer se både "The Metal Gods" och "The Kings of Metal", jävlar va' metal!
Året var 2008 när jag såg dom senast, och första gången, under deras "Priest Feast"-turné tillsammans med Testament och Megadeth. Ett helt fantastiskt turnépaket må jag säga. Nu är det då dags igen, med Hammerfall som förband. Har inte sett Hammerfall live tigare, så det blir väl också lite kul, även om dom är mil från Judas Priest.
Jag ska väl inte säga så mycket mer än att detta konsertbesök innebär att jag är tillbaks på torsdag med intryck från konserten.
Bra rubrik på ett meningslöst inlägg... jag får skärpa mig
"When the Wild Wind Blows" är en riiiktigt bra låt; till och med en av de bästa som Mr. Harris har snickrat ihop, någonsin. Varför?
Till att börja med så har vi ju själva musiken. Låten är uppbyggd utav tre sångmelodier, väldigt keltiska i vanlig Maiden-ordning, som alla är otroligt vackra och catchy. Det är väldigt avskalat under större delen utav låten, med endast melodi och text i fokus; allt för att lyfta fram den fina texten. Man sitter som förstummad och bara sveps med i berättandet, och låten känns absolut inte så lång som de elva minuter som den faktiskt håller på; precis som "Rime of the Ancient Mariner".
Texten är baserad på serienovellen "When the Wind Blows" av Raymond Briggs, som det även gjorts en animerad film utav. Filmen sågs så klart ganska omgående utav mig efter att jag förälskade mig i låten. Serien ska läsas någon gång.
Det hela handlar ett gammalt äkta par i England under kalla kriget som en dag får höra på radion att oroligheter har brutit ut, och att regeringen uppmanar folk att göra sig beredda. Dom börjar konstruera ett skyddsrum utifrån de broschyrer som regeringen gett ut, i god tro om att allt kommer bli bra bara man följer deras råd. Paret blickar tillbaks med en romantiserande bild utav andra världskriget, ovetande om att tiderna kraftigt har förändrats.
Plötsligt får de höra att en missil har avfyrats mot England, och de hinner precis in under skyddet samtidigt atombomben exploderar. Paret stannar under skyddet i två dagar innan dom genom ett missförstånd utav direktiven, lämnar skyddet. De dricker regnvattnet och utsätts för höga halter radioaktivitet, och det dröjer inte länge innan de börjar visa syndrom på strålningssjuka. Det hela sluta med att paret kurar ihop sig i sitt skyddsrum och ber till Gud.
Det är en mycket hemsk och samtidigt vacker berättelse, och det är riktigt plågsamt att se hur hopplös situationen är, och hur lättsamt gamlingarna tar på det hela. En obehaglig känsla finns där hela tiden i och med att man själv vet att det inte kommer att sluta bra, men man blir samtidigt varm utav den där djupt cementerade kärleken som paret delar.
Maidens version är som sagt baserad på denna berättelse. Egentligen så är väl större delen utav historien den samma, men med en twist på slutet, och det är en utav de största styrkorna hos låten. Steve Harris har liksom tonsatt en novell och inte bara satt sin egen prägel på det med musiken, utan även med berättandet.
Harris har tagit en historia som är född ur oron under kalla kriget, och gjort om den till en sorts kommentar på den hysteri som media idag skapar med rubriker om epidemier, kärnvapenhot från världens alla hörn, och terrorism. Att denna rädsla driver folk till förhastade beslut och där med går under trots att hotet egentligen inte var så stort. I mina ögon i alla fall.
Snälla, sluta försök vara djup nu och fortsätt blogga om svammel
Några basar som jag inte gillar, som är är rent ut sagt fula, är Warwick-basar; typ alla alltså. Har nog inte sett en enda Warwickbas som jag gillat, förutom Styker-modellen, och då framför allt John Entwistle-modellen. Den är stilig.
Jag älskar Explorerkroppen, träet är urtjusigt, och den har snygga gulddetaljer som går grymt bra ihop med träet. Gillar även huvudet, som ser ut som ett gamhuvud. Den dubbla uppsättningen med p-mickar är även det snygg på något konstigt sätt. Inläggen på greppbrädan kunde dock ha varit annorlunda; ovalt är ingen snygg form.
Annars så är den skitsnygg!
Warwicks andra basar är som sagt rent ut sagt asfula i mitt tycke. Whats up med den där dildon som dom ersatt det över hornet på kroppen med liksom? Huvudet är även det mest bara skevt i mina ögon. Får lite Barbapappa-feeling utav basen. Jag skulle aldrig införskaffa mig en sådan Warwick, oavsett hur bra dom än skulle låta. Lite som med "foppatofflor" faktiskt.
Apropå det tidigare inlägget om power metal så kom jag att tänka på de 101 reglerna för power metal, så jag snodde dom från en sida...
1. You have one goal: be epic.
2. Let no sound be lonely. If there's a guitar solo, harmonize it. If there's singing, make it a choir.
3. Keyboards offer a way to add thousands of different textures to a
song. Find two of those that you like and use them on every song you
write.
4. In a power metal world, everything steel is good, and anything good must be compared to steel.
5. You are not bound to sing about Satan, evil, and/or darkness.
6. You are bound to sing about dragons, freedom, and/or power metal.
7. Remember how no sound should be alone? Same goes for albums. Everything can have a sequel!
8. You are allowed to be blonde.
9. Swords enhance your credibility and your performance. Be sure to
carry one regardless of whether or not you know anything about using
one.
10. Pick a theme and stick to it. Manowar are warriors of true metal,
and they don't get to sing about anything else. Rhapsody has their
Algalord chronicles. Hammerfall has their steel, hammers, and templar.
Running Wild has pirates. Blind Guardian has Tolkein. None of them are
allowed to sing about anything else.
11. If you have to sing about something else, put together a side project to do it. Avantasia is the perfect model.
12. Ballads are permissible.
13. That doesn't mean your ballads can suck.
14. The longer a song is, the more epic it is. See rule #1.
15. More solos means more epic.
16. If at all possible, be Michael Kiske.
17. If this is not possible, pretend to be Michael Kiske.
18. Your album cover should include at least one of the following: fire,
steel, weird glowing magical items, irregularly muscular men, fists
thrust into the air, weaponry, magic creatures (preferably dragons), or
bright beams of light around somebody/something.
19. 'Grim' and 'necro' don't apply here; they just make you look silly.
Now go back to singing your 20 minute epic about dragonslaying!
20. Power metal depends on power chords.
21. 16th notes are the only notes.
22. Unless you're singing, in which case you are not permitted to hold a note for any less than 2 bars.
23. Keyboards get solos, too.
24. If you can't be Michael Kiske, you can at least be Timo Tolkki.
25. Actually, don't be Timo Tolkki.
26. In case you didn't know, "symphonic" is synonymous with "epic." See rule #1.
27. Just because 300 bands before you have already done "epic," there's always room for more.
28. Songs come in two tempos: metal and ballad.
29. You are officially the only group of people who can refer to themselves as 'mighty' without being laughed at. Much.
30. Audiences need to be able to sing along. Make it catchy.
31. Sing in English, even though your fan-base will be comprised
entirely of Brazilians, Germans, Japanese, Swedes, and Finns. See rule
#30: if it's not catchy, it's harder to sing in a language that is not
your first.
32. Play in as many bands as possible. More side projects and guest appearances means more epic!
33. Tight. Pants.
34. You don't have to detune your guitars.
35. Though you probably should drop them a half-step.
36. Unfortunately, you need at least two guitar players. How else are you going to have dueling guitar solos?
37. Keyboards may substitute for one guitar player, as long as they can solo.
38. Fortunately, you don't need a bass player! Or at least, you never have to use the same bassist twice.
39. Begin all songs with one big swelling chord on the keyboard.
40. Acoustic guitars are allowed. Sometimes.
41. It's not a tour, it's a crusade!
42. Layer your vocals, hundreds upon hundreds of times. Don't worry about them live.
43. Never use mundane words in your lyrics. Nothing is epic if you don't
use words like "majesty," "glorious," "magical," and so on.
44. Wizards! You need wizards!
45. Although your costume does not require corpse paint, it will require a cape, lots of jewelry, and the aforementioned swords.
46. Unless you are Manowar, in which case you are too metal for clothing.
47. Come to think of it, don't be Manowar.
48. Wear armor if at all possible. Hammerfall can give you an idea of
the variety of acceptable armors, ranging from leather to ring-mail.
49. Songs don't begin at full speed. Gradually work your way into an epic frenzy.
50. Hail true metal!
51. Acoustic guitars are for intros and bridges. Then crush them with steel.
52. Epic. Tight. Pants.
53. Higher vocals are epic vocals. Female lead singers are great for this.
54. So, male lead singes should sound like female singers. See rule #52.
55. True warriors can tell the difference between albums.
56. Concept albums are totally epic. Nobody will ever see it coming.
57. Liner notes must include pages of backstory, either of your epic
saga of conquest over dragons and evil or of your epic battles with
alcoholism while recording the album.
58. Drugs aren't metal.
59. Beer, however, can be served in all kinds of true metal ways.
60. "Flagons of ale." It's appropriate to your fantasy-riddled lyrics,
and it almost looks like "dragons," so you score extra points.
61. Since you can't get away with grunts, growls, and other troll-like noises, you will have to sing.
62. Your accent will show as a consequence.
63. To compensate, sing about killing trolls. Preferably with the swords that you carry onstage.
64. More sequels = more epic. See rule #7.
65. Guest vocalists, guest guitarists, and any special appearances from
outside your band will make your sound more epic, even if the track
sounds just like all the other songs on the album with an extra solo.
666. Norsk Arysk Blak Metal! Rahhh!!!
67. Begin songs at half-tempo, and then, when listeners least expect it
(i.e. at exactly the same time it happens in all your other songs) kick
into full speed complete with double-bass and power chords.
68. Bass players: one note. Really fast.
69. But include one enormous crazy-ass bass fill before the chorus, even
though the production will bury you so far in the mix that most people
won't realize your band has a bass player.
70. Just because you don't play black metal doesn't mean you can't use Tolkein.
71. Whenever you short of ideas, pick up your Dungeons and Dragons
books. You might as well be the first band to sing about owlbears.
72. Never leave Europe.
73. For purposes of rule #72, Japan may be counted as part of Europe.
74. Oh, and South America was colonized by Europeans, so it can count too.
75. Orchestras make a great addition to your album. Since you can't afford one, find a new patch on your keyboard.
76. If your live album does not have the crowd singing all the harmony
parts for you, you aren't epic enough to justify a live album.
77. If you are European, use as many archaic English words in your lyrics as you can. Obfuscation is epic!
78. If you are South American, your lyrics should be closer to standard English, though nobody will ever read them.
79. If you are U.S. American, you probably aren't actually a power metal band. Sing about tanks, or something.
80. If you are Italian, write some lyrics in Latin. Your American fans
won't be able to tell the difference between your Italian lyrics and
your Latin ones, but Latin is epic.
81. Remember, shaving is epic, haircuts are not.
82. Entire albums must be recorded in the same key.
83. For that matter, entire careers may also be recorded in the same key.
84. Guitarists, remember: dun da-da dun da-da dun da-da…
85. Make your band logo very angular, but perfectly legible.
86. More than a logo, you need a mascot.
87. He need not be distinguishable from Eddie, but he does need to be on all your album covers.
88. At your first gig, if you feel a "rising force", do be sure not to get it all over your audience.
89. Record your best songs unplugged, and sell them as an EP.
90. Do not expect anyone to buy the EP.
91. Remember, power metal fans are not gay. They are just comfortable with their masculinity.
92. Sing along.
93. Don't get caught singing along.
94. Glitter is not epic.
95. Neither is body oil. See rule #47.
96. If you see a black metaller in the woods pretending to be a troll, see rule #9 and rule #63.
97. In your liner notes, thank everybody you toured with, even if they're Stratovarius.
98. Complain about Stratovarius constantly even though you've bought all
their albums and listen to them more than anything else in your
collection.
99. Power metal must be pure; do not mix it with other metal styles.
100. To repeat: be epic.
101. I ran out of funny things to say way back at rule #52, but any less than 101 rules would so not be epic.
Manowar har nu släppt en andra video där man får höra en snutt musik från den nya albumet. "Expendable" heter nya låten. Det låter som Manowar, och annat hade jag inte räknat med. Suget efter skivan börjar byggas upp.
Ville mest bara dela med mig utav dessa smakprov från "El Gringo" och "Expendable" till mina läsare som gått missat dessa nyheter
Genren power metal är lite lurig. Idag så är det ju självklart att power metal är band som Helloween, Gamma Ray, Stratovarius, Blind Guardian och så vidare. Så var det dock inte på 80-talet, då var begreppet power metal nått man ibland slängde med för att beskriva all metal som var hårdare än thrash, alltså det som idag kallas death metal. Generationskrocken blir total mellan 80-talister och 60/70-talister.
Ett exempel: Jag jobbade för några år sedan med en glad herre i 40-årsåldern, som likt mig gillade hård musik som typ Judas Priest och Maiden; oldschool heavy metal liksom. Han gillade även bandet At Vance, så jag sa nåt i stil med att "Jaha, så du gillar alltså power metal" varpå han svarar något i stil med "Nä, jag gillar inte sån musik när det låter som dom slår ihjäl instrumenten". Jag svarade bara med ett "jaha", då jag blev lite paff utav svaret; At Vance är ju ett typexempel på tysk power metal... Efter ett tags funderande så kom jag fram till att han så klart syftade på death metal.
För att fortsätta med ett exempel så minns jag programmet "PSL på festival" med Per Sinding-Larsen, när han besöker Sweden Rock Festival. (Jag ber om ursäkt på förhand nu, för att detaljerna är vaga, och citaten stämmer nog absolut inte, men det är bara poängen jag vill åt) Kleerup (Lätt påverkad utav något) medverkar som någon sorts kommentator, och berättar om sin kärlek till hårdare musik. Han nämner Pantera, och tycker att det fan är riktig power metal. Per tillrättavisar honom, varpå Kleerup blir väldigt förbryllad; "Vad då, Panteras musik är ju riktig jävla power!".
Jag fattar att man kan missta sig, plattan som Pantera släppte innan "Cowboys from Hell", och låg soundmässigt lite mitt emellan deras dåvarande glam-stil och det sound som senare ibland kallas groove metal, hette ju "Power Metal".
På Abominations "When Tradgedy Strikes" som jag har i skivsamlingen så sitter ett klistermärke som beskriver musiken som "Brutal power thrash metal".
Sen finns det ju lite oklarheter åt andra hållet också, det vill säga de band som idag är power metal. Helloween:s inspelningsdebut var ju på samlingsplattan "Death Metal" med band som Grave Digger och Hellhammer.
Kom på att jag inte skrivit något om Unisonic:s självbetitlade album som ju har funnits i min ägo i nån vecka nu.
Den som förväntade sig en fortsättning på "Keepers"-plattorna i och med detta samarbete blir nog besviken. Om man har lyssnat på de låtar Michael Kiske gästsjungit på dom senaste åren så vet man att metal inte riktigt är hans kopp te nå mer. Det har snarare rört sig om lite hårdare pop, och det är väl ganska exakt vad vi får serverat åt oss på detta album.
Visst, vi har en hel del hårdare låtar, som titelspåret, men även då rör det sig om lightvarianter utav Gamma Ray-låtar. Detta är helt klart närmare ett AOR-album än ett metal-album. Inget dåligt i det så klart, poprock är trevligt.
I soundet hittar man förutom uppenbara Gamma Ray och Gotthard och Pink Cream 69-vibbar, influenser från bland annat Thin Lizzy och Journey. Trevliga poppiga melodier sjunga utav Michael Kiskes kraftfulla röst. Man smälter lite inombords.
Några ganska uppenbara stölder hittar vi i "Star Rider", som har solklara drag ifrån John Farnham:s "Your the Voice", och "Over the Rainbow" skvallrar redan i titeln om sina influenser. Verserna är som direkt hämtade ur "Catch the Rainbow" (En av världens bästa ballader för övrigt).
Min sammanfattning blir att detta är ett trevligt album, fullproppat med trevliga melodier man kan nynna med på, men få av dom sätter sig. Kiske sjunger grymt, och jag lär nog fortsätta lyssna på den här lite då och då.
Bäst på albumet är nog den tempoväxlande "We Rise", med sin underbara refräng.
En kul grej med projektet är att inhopparen Kai Hansen dominerar
låtskrivandet
och bidrar till komponerandet på 8 av 12 låtar, samt även är den som
ses i mest promotionssammanhang. Fast det är ju förståeligt att man
satsar på säkra kort i dessa oroliga tider för musikbranschen.
Jag har som jag nämnt tidigare kollat en hel del på "He-Man and the Masters of the Universe" trots att jag är ca: 15 år för gammal, och att det är nästan 30 år sedan den sändes. Jag gillar sånt.
He-Man är en sorts coolare version utav Bamse. En sån där genomsnäll
person som kämpar för det goda, och alltid
föregår med gott exempel. Man kan lära sig mycket utav He-Man. Ta inte droger, döm inte en bok efter dess omslag, man kan inte resa bakåt i tiden, erkänn dina misstag, ät inte saker som du inte vet vad det är, använd hjärnan, var försiktigt med practical jokes, för någon kan missta en arm och så vidare...
Hm, jag tror att många skulle må bra utav några råd från universums mästare. Tur att nån har klippt ihop några läxor för livet från 14 avsnitt utav He-Man, så att vi alla kan bli bättre människor, som He-Man.
Man stöter då och då på vissa basljud som knockar en rejält. Man ba' "wöööwh, what's that som smeker mina trumhinnor?!!" liksom...
Ett utav dom senaste exemplen är när jag kollade klipp från Immortals "Seventh Date of Blashyrk". Basljudet var inget som jag reflekterade över från början, men på "Unholy Forces of Evil" när Abbath kör sin lilla eldshow, och gitarren försvinner från ljudbilden så kom basljudet och bara slog till mig rätt i ansiktet.
Dra mig baklänges på en liten vagn! Vilket coolt ljud! Det är ganska dovt, men med den där underbara klangen från nya bassträngar, och med vad som i mina öron kanske låter lite som en flanger... är det flanger? Jag har svårt att höra. Om det är en flanger så måste jag ju ha en!
Lyssna själv. Trum- och baspartiet börjar ca: 3:13 i klippet om du nu skulle ha något emot bra musik.
Den här vintage-postern för den påhittade filmen "Lair of the Rancor" är så snygg att man blir helt fuktig över hela kroppen. Samtidigt blir man ju besviken på att denna film inte existerar.
Tänk er, en Star Wars-skräckis. Kanske med Boris Karloff eller Bela Lugosi som gammal vis Jedi, gjord 40 år innan Star Wars släpptes...
Mark Daniels och Mark Steel heter dom som gjort denna stiliga poster.
ESP har några riktiga sköningar när det kommer till basar. Jag klumpar ihop tre olika modeller i det här inlägget.
Surveyor:n är en ganska simpel bas utseendemässigt, men det är just det jag gillar med den. Precis som med Aerodynen så är den stilren. En Surveyor helt i svart eller rött skulle vara grymt att ha.
Snyggt huvud också.
B Serien vacker med sin lite "slimmare" och lätt överdrivna fender-kropp. Även denna med en avskalad, simpel design. Det typiska ESP-huvudet gör den lite lagom farlig.
Den röda, eller träfärgade, så att man ser neck-trough-konstruktionen är
snyggast. De tre olika träslagen är fantastiskt vackra tillsammans, och ger mig ett mysigt intryck
Något som dock sinkar basens utseende lite är att det är så förbannat mycket rattar på den, som sitter lite för "rakt". Om man hade haft EQ-rattarna i en böjd linje in om mitten så hade det nog varit ännu snyggare. Då är väl den tredje basen här under snyggare, sett till rattuppsättningen, fast då har den ju en annan, inte lika snygg, uppsättning mickar.
Men det är ju den träfärgade som skapar störst ha-begär.
F-serien är väl den basen med ett lite extremare, och "metal" design som jag gillar mest. Den är så där lite lagom (Jag är ju svensk). Den passar så klart inte, rent utseendemässigt, till någon annan musikgenre än metal, så man skaffar sig nog inte denna som sitt huvudvapen.
Snygg är den i alla fall tycker jag, om den som sagt används i rätt forum. Röd eller svart/grå är de snyggaste färgerna på den. Dock så skulle denna, som alla andra modeller som nämnts, gärna fått haft nå andra sorts inlägg i greppbrädan, kanske nå snitsiga krumelurer, eller inga inlägg alls.
Metallica, eller rättare sagt "Nya Metallica" - bandet vi älskar att hata. Nä, jag ska inte börja gå igenom varför Lars Ulrich och Jerk Hamster är kassa, det vet vi alla redan, och allt som går att säga om det är redan sagt.
Anledningen till detta inlägg är James Hetfield. Mannen som tillsammans med Rob Trujillo håller samman bandet när dom musicerar. James är än idag en bra rytmgitarrist; en bra sångare not som much...
Enligt mig så finns James bästa sångprestationer (Skrikprestationer) på "Kill 'Em All". En skiva vars aggressiva sound ligger mycket i James vansinniga skrikande. Långt innan han började med sånglektioner och röstuppvärmningar. All denna aggressivitet försvann nån gång strax efter "The Black Album", och började i och för sig redan försvinna på den skivan. Nu för tiden så låter det mest bara skit när James håller på och försöker sjunga i mer klassisk bemärkelse, och hojtar snarare än skriker. Men ibland så lyser den forna aggressiviteten igenom.
Snubblade över ett klipp på Youtube för en tid sedan där videoskaparen hade lagt märke till ett riktigt bra skrik i ett framförande utav "Hit the Lights" från typ förra året. I slutet får vi även en jämförelse mellan detta skrik, och originalskriket från "Kill 'Em All". Lyssna med hörlurar, som klippet beskriver och bedöm själv. Är det så att detta skrik till och med är bättre än originalskriket?
Satt och kollade på inspelningen från den tredje installationen utav "Metal Masters"-showen som hölls på Key Club i Hollywood i torsdags (12 April). En jam-session/clinic med massor utav stora namn från metal-världen. Underhållande var det, men synd på lite tekniskt strul och en kass ljudtekniker.
Showen började med Adrenaline Mob, som framförde några låtar. Trots att det varit mycket snack om denna "supergrupp" så hade jag inte hör något utav dom tidigare. Som med det flesta andra "supergrupper" så brukar inte själva låtarna vara något märkvärdigt, det är namnen som skapar uppståndelsen. Det lät ok, väldigt amerikanskt, grymma musiker.
Efter Adrenaline Mob så höll Frank Bello, David Ellefson, Charlie Benante och Dave Lombardo kortare clinics, eller vad man ska kalla det. Frank och Davids var så klart intressantast för mig som basist, men det var faktiskt bara dom två berättade om sitt instrumentspel. Charlie och Dave hamrade mest bara lite rutinmässigt på trummorna och var inte så pratsugna.
Fucking shitfuck man! It's mother fucking Phil fucking Anslmo and fucking
Geezer fucking Butler for fuck sake you fucking mother fuckers ...fuck!!
Efter det så var det då dags för jam. tidigare nämnda basister och trummisar plus Mike Portnoy, Chris Broderick, Kerry King och Phil Anselmo rev av några orepade Slayer och Pantera-klassiker, och avslutade med Black Sabbaths "Hole in the Sky" där dom även blev gästade utav basguden Geezer Butler. Kul att se på.
Anselmo verkar vara en hur skön snubbe som helst. Han är burdus, säger fuck minst tre gånger i varje mening, och verkar samtidigt vara hur schysst som helst, och inte minst rolig.
Kolla in spektaklet du också om du har ca: 3 timmar till övers
Ojojoj, nu höll det på att inte bli något inlägg idag. Jag har ju lovat mig själv att denna blogga ska uppdateras varje dag, med några semesterdagar då och då som undantag. Nu var det som bekant påsk nyss, och då hade jag uppehåll i nån dag, och jag antar att det är en utav två anledningar till att det inte höll på att bli ett inlägg idag; jag är lite ur form.
Den andra anledningen är "Defender II". Jepp det handlar om spel på telefonen, och som namnet skvallrar om, ett tower defense-spel. Det är ju ganska inne med sånt. Onlinespels-sidorna svämmar över med såna.
Jag gillar tower defense-spel, brukar få ett litet sug då och då efter ett, och brukar sedan vara lätt besatt utav det, fram tills att jag har fått tag i alla uppgraderingar, och till spelplanen är översvämmad med fiender från start till slut av spelomgångarna.
Har spelat Bloons TD-spelen en hel del, samt en del olika zombie-varianter. Den här gången var det dags att hitta ett spel till mobilen som man kunder fördriva tiden med lite, och tid har fördrivits med "Defender II". Minst 10 timmar de senaste 5 dagarna.
Jag blir som besatt när det kommer till spel där man levlar, och som kan kan tokgrinda i. Hjärndött grindande, bara för att få ihop med xp, penagar eller annat skit för att kunna uppgradera sina vapen, magi, sköldar... ja ni vet.
"Defender II" är ett bra spel, och det är väl de timmar jag lagt ned på det ett bevis för. Inget speciellt med det, bara ett helt vanligt tower defense-spel. Lite speciellt är väl att det har en olineläge där man tävlar mot en annan tjomme i att klara sig längst. Den som dör sist vinner. Ganska kul, och som i alla andra spel med onlinelägen så gör det ett bra jobb i att se till att man har kvar fötterna på jorden. Med andra ord så förlorar man mer än vad man vinner. Spel var bättre förr när det inte fans något som hette "online", när man gick omkring och trodde att man var jävulskt bra på "Golden Eye" och "Super Mario Kart 64".
Ett minus med spelet är väl det snåla fiendegalleriet. 5 olika sorters "vanliga" fiender, och två olika bossar. Efter ca: 30 nivåer så har man introducerat till alla, och efter 200 så har man blivit ganska leds.
En sak som jag inte vet är plus eller minus är att det är ganska så jävla segt att få tag i de tyngre uppgraderingarna. Det är en attans massor utav grindande innan man har råd att med den bästa armborsten (Som är vapnet man manövrerar i spelet) osv. Om man nu inte känner för att köpa grejerna för riktiga pengar.
Hoppsan, nu blev det ett långt, och fruktansvärt babbligt inlägg, om att det inte höll på att bli ett inlägg. Nu måste jag skynda posta det, så att det inte hinner bli imorgon.
Har nu till slut äntligen sett den svenska hårdrocks/metal-dokumentären "Så jävla metal", typ sist i hela världen utav dom som velat se den. Som vanligt.
"Så jävla metal" var väl i över lag en ganska bra dokumentär. Man hade fått tag på de flesta "huvudpersoner" inom den svenska hårdrocksscenen, gamla som unga. Man fick en ganska bra helhetsbild, och alla som är intresserad utav musik borde se den, för hårdrock är en STOR del utav vår musikexport.
Yngwie briljerar som vanligt i allt han är med i, men får samtidigt konkurrens från Europe om titeln, Sveriges vildaste rockstjärnor. Skillnaden är väl att Yngwie aldrig slutade vara rockstjärna, men Europe körde hårt så länge det varade.
Konstigt tycker jag dock att vi inte fick höra något om svensk black metal. Man kan väl inte få allt, även svensk hårdrock är ett stort ämne för endast en film, men när genren togs upp handlade det bara om Norge, och deras förakt mot svensk death metal, inte om den svenska black metal scenen. Vi har ju ändå våra svenska storheter som Dissection, Dark Funeral, Marduk, Nifelheim, och inte minst Per "Dead" Ohlin, som hade en stor inverkan på mytbildningen kring black metal. Konstigt.
Ja, Bathory var ju med, fast det var inte i själva black metal-delen utav filmen. Samt att Bathorys influens på det som idag kallas viking metal inte togs upp.
Vår inverkan på power metal togs inte heller upp. Oscar Dronjak var med och intervjuades, men Hammerfall nämndes i stort sett aldrig. Hammerfall var ju ett utav banden som var med och gjorde hårdrock populärt där i början på 2000-talet, och är än idag stora ute i världen.
Gnäll, gnäll, gnäll. Det var över lag en bra dokumentär i alla fall.
Toalettpappershållare som sitter för lågt på toaletter
Det
här gäller i stort sett varenda offentlig toalett (Uttalas "thooaaleeth") jag varit på. Jag går
in i toalettbåset och ska göra nr:1. Som den sanna mannen jag är står
jag så klart upp. När jag är klar skakar jag av (Shake it more than
twice and you're playing with it!), och ska sen torka av. MEN, för att
kunna torka av måste man först BÖJA SIG NED, för att nå till
pappersrullen, som sitter sjukt lågt ned, OCH bakom en. I och med att man liksom
står där med sin kompis i högsta hugg, som när som helst kan fälla en
liten extra tår så blir det svårt.
Det blir att man försöker böja
på knäna och samtidigt böja sig bak i någon sorts limbo, Matrix-style, för att hålla
sin kompis på rätt sida kanten, och hålla byxorna borta från dropzone.
Och
då är ju frågan varför sitter pappersrullen där? Är det för att korta personer ska kunna nå?
Inget annat i vårt samhälle är anpassat efter dom, så det är det nog
inte. Är det för att den ska hamna i rätt höjd om man gör nr:2? Kanske,
men nog är det väl fruktansvärt mycket enklare att höja armen lite när
man sitter ned, än att böja sig bakåt med vapnet i handen. Alternativ 3 är väl
att toalettpappershållar-montörer är korta, och det är väl
den mest logiska förklaringen här, eller?
Plockade med mig ett paket "Singoalla Chessecake Jordgubb" från affären här om dagen. Skulle denna vara bättre än "Ballerina Marängsviss"?
Till att börja med så måste jag ifrågasätta själva förpackningen. Var det verkligen nödvändigt att paketera kakorna i en låda plus plast? Vad är det för speciellt med dessa kakor som gör att dom måste paketeras annorlunda än alla andra "Ballerina" och "Singoalla"-kakor? Förbannat onödigt enligt mig.
Kakorna då? Ja, dom var helt ok. Mer annorlunda än det redan existerande utbudet än "Ballerina Marängsviss". Fyllningen förde väl kanske inte nu tankarna till cheesecake, smakade som den vanliga "Singoalla"-krämen plus jordgubb, och så var den förbannat söt. Det hörde du från mannen som i princip saknar sötspärrar.
Själva kakan påminde starkt om "Digestive". Aningen mindre porös. Är ingen "Digestive"-fantast, så det var väl också ok.
Slutomdöme: En ok kaka, som inte lämnar speciellt stort intryck. Precis som det här inlägget.
Ni minns kanske det tidigare inlägget om konstnären som gjorde super-jävla-mega-über-hyper-fotorealistiska bilder med blyertspenna. Det var imponerande, som bara den. Men det finns tydligen en annan snubbe (och säkert någon till), Pedro Campas heter han, som också gör super-jävla-mega-über-hyper-fotorealistiska bilder, fast i färg, oljefärg.
Det är banne mig inte kul att titta på det ens. Hur kommer man ens på iden att göra en målning som ser ut precis som ett fotografi. Skulle det inte vara enklare med en kamera, eller har han inte råd med en?
Jag är imponerad, och förbryllad.
Tyvärr fanns det inte mer högupplösta bilder, så det är svårt att granska dom mer noga...
Långfredag, dagen som vi ska fira att Jesus korsfästes med okristen musik. Snacka om ironi. Ditt levebröd blev även det som tog död på dig - trä och spik. Haha, där fick du, din snickarjävel!
En kortvarig triumf för satanisten, som redan dagen där efter åter får slå sig för pannan då Jesustoken återuppstår. Ett helt år tills helyllepojken korsfästs igen...
Äh, int' är jag någon satanist. Jesus var nog en schysst snubbe. Han hade ju ett skönt posse som han gled omkring med, alla med bekväma kaftaner och stiliga skägg. Jesus underhöll dom med diverse partytrick och vin. Massor med vin drack dom. Det var säkert under småtimmarna på dessa vinfester som han kom på många utav sina visdomsord.
Star Wars är inte bara ett kärt ämne för mig, många andra gillar det också. Man möts i stort sett nästan varje dag utav någon som rör världens bästa trilogi. Nu senast är det Star Wars-kondomer, som med största sannolikhet inte är äkta, men som man innerlig skulle önska var det. Dom är ju hur roliga som helst med de, ja, tvetydiga citaten.
Någon som vill testa med mig? ...nej, va fan säger jag. Om jag skulle få tag på några såna här, så skulle dom fan inte användas; det försämrar ju samlarvärdet!
"Samir" är förmodligen en av världens tråkigaste seriestrippar. När
jag ögnar igenom Aftonbladet då och då så brukar jag alltid stanna till
vid seriesidorna och irritera mig på hur usel den serien är. Hela
konceptet med serien verkar vara att seriens huvudfigurer sitter och
säger något om dagens samhälle, och sen... är det så! Hahaha, så roligt.
Eller inte.
Serien har ingen finess, ingen rolig vinkling, ingen rolig dialog. Är serieskaparen 5 år eller vad?
Ååååååå, det är inte kuuuul!
JAG BLIR SÅ JÄVLA AAAAAAAAARG!
Behövde inte leta länge för att hitta en som fick mig att oskratta
En Rickenbacker-bas är nog det som står högst på bas-önskelistan. Jag SKA bara ha en sån. En mer rock 'n' roll bas finns inte. Den har ett väldigt säreget utseende som bara skriker attityd. Sen så har vi ju den där svinsnygga vita kanten runt kroppen. Attans snyggt alltså.
Basen har väl fått ett visst uppsving på senare år rent popularitetsmässigt, men det är ingenting emot hur poppis den var på 60- och 70-talet. Nästan alla basister hade en sån då. Phil Lynott, Roger Glover, Geezer Butler, John Entwistle, Glen Hughes, Geddy Lee och Lemmy, varav dom sista två som bekant än idag spelar på Rickenbackers. Från 80-talet så har vi basdemoner som Joey DeMaio och Cliff Burton. Tycker att bara det är argument nog att skaffa sig en.
Vill ju så klart ha både en svart och en röd sunburst ...och en vit skulle väl också vara coolt. Om jag måste välja, så tar jag nog en röd sun burst i första hand ...eller en svart.
Bond-filmerna har väl i och för sig inte varit Bond-filmer sedan Daniel "Pussmunnen" Craig tog över, och man började göra filmerna mer "realistiska" med skakiga handkameror, ett fruktansvärt massa springande, och en sårbar och emo Bond. Från att vara de ledande banbrytande filmerna, till att bara apa efter trenderna. Ungefär som Star Wars.
Nu slår man i alla fall ner ännu en spik i kistan för den klassiska, coola, Bond. Han tydligen inte heller dricka Martini nå mer, utan öl. Heiniken för att vara mer specifik. Det räckte liksom inte att han skulle skita i om martinin var skakad eller rörd i dom nya filmerna, nä, nu skiter han helt i att dricka det.
Vad kommer här näst? Ska han dricka Bacardi Breezer i nästa film? Varför ens kalla honom James Bond? Vore inte Jason Bourne mer passande?
"Hey, blue-eyes. sluta puta med munnen; svep ett glas martini, spänn på nån dam och ta ett bloss!"
Jag ska lista mina mina favoritfärger. Varför? Varför inte!? När man var lite var det där med favoritfärg en stor grej. Kommer ihåg att det alltid var en återkommande fråga och ett hett samtalsämne när man satt och klottrade streckgubbar på dagis. Det var en viktig fråga i lära-känna-processen när man var liten, men det verkar vi helt skita i nu för tiden.
Nu ska ni i alla fall få reda på mina färgfavoriter, och bara för att inte det ska bli en allt för positiv läsning så ska jag även nämna min hatfärg.
Top 3 favoriter:
Rött
Min favoritfärg på skor är rött. Ett par röda Converse är svårslaget i skoväg. Även andra klädesplagg funkar finfint i rött. T-shirts, byxor, jackor, skjortor och mössor är alla plagg som passar bra som klarröda.
Hår är också fint när det är rött, i det flesta former. Det är fint när det är klart rött a la Mary Jane, men även när det är mer naturligt blond-rött a la ....Kirsten Dunsts Mary Jane, typ... Ja, alla sorters rött hår är fint.
Över lag så är det dock klarrött som gäller, när vi bara snackar själva färgen. Varianter som vinrött och blaskrött har jag svårare för. Dom är inte fula, men det krävs att de används i rätt sammanhang för att det ska se bra ut.
Kul Fakta: När trafikljusen visar rött ska man inte köra.
Svart
Detta är ju den ultimata färgen på många sätt. Du kan kombinera den med vilken annan färg som helst, i vilket sammanhang som helst och det kommer att se bra ut.
Svart ser bra ut även på egen hand. En svart bil är coolt. En svart elektronikpryl är snygg. Eller min favorit: en svart t-shirt med ett tryck, det är skiten det! Man ser badass ut i svart, och ond.
Ondska är svart, det är ju coolt. Venom är ond, svart och cool. Darth Vader är ond, svart och cool. Death Dealer vet jag inte om han är ond, men han är våldsam, svart och cool. Black metal heter ju "svart", och är ont. Coolt är det också.
Kul fakta: Svarta hål är sviiintunga.
Grönt
Min absoluta favoritfärg är grönt, och har alltid varit det. Det är så synd att det inte finns fler gröna kläder, och att gröna kläder över lag är lite svårare få in i sin stil, eller min stil i alla fall.
Att Boba Fett har en grön rustning och hjälm tror jag spelar in i att han är min favoritkaraktär från Star Wars. Turtles är ju som bekant också gröna, och stentuffa. Grönt är grejen om man ska vara riktigt badass.
Om skogen inte hade varit så förbaskat jobbig att gå i (Även bristen på
eluttag är en faktor) så hade jag nog spenderat mer tid där, för skogen
är ju nästan helt grön.
Det finns helt enkelt ingen färg som tilltalar mig lika mycket som en kraftigt grön färg. Grönt är snyggt, badass, mysigt och skänker ro i mitt sinne. Kort sagt: Grönt är skönt.
Kul Fakta: Man kan tydligen bli grön av avund!
...och så den fula färgen:
Rosa
Hujja säger jag bara. Sån där baby/blask-rosa är ta mig tusan den värsta färgen man kan se med ögat. Det fullkomligt skriker mesighet och attitydlöshet om den, och den ger mig känslan utav ett slappt handslag.
Rosa funkar bara i mindre doser, direkt rosa går över till att bli huvudfärgen, i t.ex ett rum, så blir det för mycket. Fast det gäller i och för sig de flesta pastellfärger ...men rosa är värst!
Sen att rosa har gått och blivit en modefärg (eller det kanske inte är det nå mer) bland män som vill visa säg så säkra i sin manlighet att man kan ha på sig en baby-rosa piketröja, eller yngre män som vill vara lite "outrageous" med schock-rosa skosnören/mössa/bälte/t-shirts osv. Det är ju förbannat löjligt.
Jepp, jag väntade med detta inlägg till idag utav just det den anledningen som jag skriver det. Ok, det där var en konstig mening, förklaring följer.
Igår var som bekant 1:a April, dagen då vi sköljs över med mer eller mindre finurliga försök att lura oss från media. Kul tradition, då det alltid är väldigt roande att försöka lista ut vad som är skämt och inte i nyhetsflödet.
Vaknade ganska sent på dagen igår, kom på vilket datum det var, och tänkte: "Undrar vad DN kommit på för roligt skämt?". Klickade mig in på deras site och möttes utav artikeln "April, april, din dumma sill! - (...) Se vad tidningarna skämtat om".
VA FAN!? Varför avslöjar dom alla skämt innan dagen ens är över? Varför ens avslöja dom? Är inte hela grejen med skämten att det är kul att folk får gå och tro på dom hela dagen? Jag sket i att läsa artikeln, och tappade all lust att ens kolla runt efter aprilskämt. Min tro på mänskligheten blev om möjligt ännu mindre.
Inte blir det bättre utav att alla kommentarsfält till nyheterna fylls med kommentarer från folk som måste försöka visa sig smarta och avslöja skämtet på en gång. Förmodligen samma människor som vill verka viktiga med att spoila filmer.
Åh vad det är mycket skivsläpp i år. 3 Inchs of Bloods senaste togs ju upp i förra inlägget, och Iron Maiden:s "En Vivio!" i inlägget innan det. Men mycket mer är på G.
Här närmast har vi:
Unisonics självbetitlade debutalbum är beställt och på väg. Ivrig som bara den på att få höra hur den låter. Michael Kiske för fan!
Overkill:s "The Electrig Age" har släppts, men är inte beställt. Väntar med det, men jag vill verkligen ha mer utav Overkill efter 2010 år "Ironbound" som var grym.
Municipal Waste:s "The Fatal Feast" släpps den 10:e April. Nyupptäckt east coast-thrash som föll mig helt i smaken. Videon för låten "The Fatal Feast" var cool.
25:e Maj släpper Grand Magus - Sveriges kungar av klassisk heavy metal, "The Hunt". Har inte hunnit bygga upp hajpen så mycket, men det kommer.
Kreator släpper "Phantom Antichrist" 1:a Juni. "Hordes of Chaos" var grym, och jag vill ha mer.
Sen har vi ju alla albumsläpp som man kanske inte just ser fram emot, men som man är nyfikna på, som Running Wild och Blaze Bayleys nya t.ex, samt att vissa band inte ännu släppt något datum; Manowar t.ex.
3 Inces of Blood är grymma. Senaste plattan "Long Live Heavy Metal" är i vanlig ordning en klassisk heavy metal-käftsmäll andra nyare band inte ens kommer nära.
Albumet är fullproppat med gitarrstämmor, falsettskrik och furiöst smattrande bubbelkaggar, och är allmänt energifyllt. Mer behövs inte för att jag ska gilla det. Melodiöst och stenhårt på en och samma gång. Det finns en hel del lugnare instrumentala låtar och partier, som tillför en mer atmosfärisk touch till bandets sound. Judas Priest med en nypa black metal beskriver albumet ganska bra.
Cam Pipes sång har blivit ännu lite råare och argare, och Justin Hagbergs growl/skrik har också mognat till sig lite. Ett redan hårt sound har blivit ännu hårdare.
Den akustiska instrumentala "Chief and the Blade" är bättre än förra albumets motsvarighet "12:34", som enligt mig var lite enformig. Här har vi nu lite mandolin och flöjt som tillför lite melodi och atmosfär. Även den avslutande låten "One for the Ditch" är förbenat fin.
Bäst är nog "Men of Fortune", med en ruggigt snygg refräng, och sitt lugnare, parti med sångstämmor som för mina tankar till Bathory. Gitarrstämmorna är inte heller att leka med, dom kittlar mig rätt i gilla-nerven.
