Hi, I'm Dr. Jones

Som med de flesta "guldåldrar" så missade jag även datorspelens - 90-talet, och då pratar jag så inte om vilka spel som helst, utan så klart om äventyrsspelen (Som jag tidigare nämnt). Jag har aldrig varit någon datorspelare, men äventyrsspelen har stått för undantagen.

Det är en låda

Datorspel kommer aldrig att bli lika charmiga och fyllda med kärlek som under det tidiga 90-talet. När allt som hade med digitalt spelande fortfarande ansågs som något fruktansvärt barnsligt och ofantligt nördigt. Det var en tid då spelen inte heller behandlade spelaren som en barnunge som behövde lotsas genom spelet med pilar, hintskyltar som ploppar upp så fort spelet märker att du tvekar och skrikande sidekicks. Man behövde reflexer som en ninja, och en hjärna skarpare än Sherlock Holmes.

Spelen var svårare, och visst, jag klarade inte av spelen, och skulle idag inte heller klara av en hel del spel utan walkthroughs. Men det är just det som är charmen. Det ska inte vara så himla lätt alltid. Tillfredsställelsen blir så mycket större när man fått anstränga sig lite, och man får verkligen använda hjärnan när man spelar, och ibland (IBLAND) en walkthrouhg.
 
Visst, det var ungefär där ikring mitten utav 90-talet som jag blev introducerad till tv-spel, och tog mina första stapplande steg med Mario, men datorer var ännu något väldigt obekant för mig. Det var först några år senare när familjen skaffade sig sin första dator som jag introducerades till äventyrsgenren genom "The Curse of Monkey Island". Det var svårt, och ohyggligt roligt.

Island i pixlar, finare än i verkligheten

Ännu några är senare så kom jag in i en äventyrsspelsperiod, och jag spelade igenom en bunt med Lucas Arts-spel. Dock så var jag ung och ganska otålig, så walkthroughs missbrukades ,ja, och jag ångra det bittert. Som tur är så tror jag nu att jag glömt bort stora delar utav de spelen jag spelat, så ett återbesök skulle säker sätta igång hjärnan igen.

Nu var det säkert något år sedan jag spelade något äventyrsspel, men för en vecka sedan kom det otroliga suget som fick mig att söka rätt på "Indiana Jones and the Fate of Atlantis". En vecka senare, efter att ha myst mig igenom en uppsjö utav underskön pixelgrafik, smarta pussel och grym dialog så är då spelet avklarat, och den där underbara känslan när man har klarat av något riktigt svårt infinner sig.

Ok, jag var tvungen att kolla walkthrough:n kanske fyra gånger, men det tog emot att behöva använda den, men det var befogat, JAG LOVAR!

Nu ska jag bara klara igenom det två gånger till så att jag får se alla alternativa vägar genom spelet. Sen får vi se vad man tar sig an.

Stenbitarna som fått mig att slita bort ca hälften utav mitt hår...