Det är för lite Maiden i den här bloggen. Hittills har inte ett enda inlägg handlat om Maiden. Jag skäms för det. Nu ska jag ändra på det.
LP och steelboxutgåvan av "En Vivo!" levererades hem till mig igår, och ikväll på var det dags för premiärvisningen. Det var en magisk liten upplevelse. Längtan efter att åter igen få se denna mästerliga sextett live blir nästan obeskrivbar.
"En Vivo!" är i vanlig ordning en stabil produktion, allt annat hade förvånat mig. Bandets prestation är oklanderlig. Bruce är i fin form, och i stort sett så låter allt kanon. "The Talisman" gav mig gåshud, och "dubbel-solona" i "The Trooper" och "The Evil that Men Do" är som vanligt ren magi.
När man beskådat bandet live förra året så har man ju kanske inte riktigt sett allt från sin plats långt fram vid scenen. Nu fick man ju en lite större bild utav det hela, och det känns otroligt att man faktiskt fått uppleva det, på riktigt, IRL, som ungdomen säger. Eddie:n som tittar upp bakom scenen är enorm. Det blir svårt att överträffa den i framtida turnéproduktioner.
Steelboxutgåvan är förbannat snygg. Omslaget som går i blått, vitt och rött är ljuvligt, mäktigt. Perspektivet som fotot är taget från, från scen ut mot publiken, skvallrar om att denna film, likt de senaste filmreleaserna från Maiden, handlar mycket om publiken. Många bilder från publikhavet är det.
Jag önskar att jag även hade köpt blu-ray-utgåvan, men prioriterade bort den, och CD-albumet, just nu då det helt enkelt hade blivit förbannat dyrt. Har inte ekonomin att köpa ALLT, våren är full utav intressanta albumreleaser som måste inhandlas.
Förresten, what's up med att Bruce bytt ut "a year or two" mot "a week or two" i When the Wild Wind Blows"? Tyckte han Steve överdrev med gubbens förmåga att införskaffa nödproviant?
Fender Aerodyne är sjukt snygga basar. Jag vill ha en svart, eller röd, eller både och ...jo jag vill ha både och. Två svarta. En med, och en utan plektrumskydd, och en röd med vitt plektrumskydd.
Jag gillar det stilrena intrycket basen ger när den är helt i en färg, med "matching headstock" och allt. Mest gillar jag nog den vita kanten. Jag tycker det är förbannat snyggt med såna där kanter på basar/gitarrer. I just det här fallet så sticker den ut och bryter av på ett snyggt sätt. Även den röda längst ner, i lite mer klassiskt utförande är helt sjukt snygg.
Det skulle även vara snyggt med det där stallet som syns på bild nr: 3. Dock så ska det var med originalrattarna, alternativt de klassiska precision-rattarna som återfinns på bild nr: 5.
Jeflar vilka snyggingar. Jag borde nästan sätta en 18 års-gräns på bloggen, så upphetsande är det!
Förmodligen så väl den här "nyheten" inte så ny, men idag var då första gången jag såg Malacos nya påsgodis kallad "Gott & Blandat - Super Frutti". Det som fångade intresset var att godiset i påsen såg ganska precis ut som "Tutti Frutti" (Som jag ju nämnt tidigare). Kände mig tvingad att testa denna ripp off.
En ripp off, rent designmässigt, var mycket riktigt det enda denna sorgliga parfymgodis var. Det smakade ganska exakt som sånt där mjöligt öststats-godis som säljs i omärkta burkar på ÖoB och som far- och morföräldrar älskar att köpa. Mil ifrån både "Tutti Frutti" och klassiska "Gott & Blandat".
Fick syn på "Göteborgskex" nyheter när jag var på affären. "Singoalla Jordgubscheescake" och "Ballerina Marängsviss". Övervägde att köpa båda, men det blev bara "Ballerinan"; vilket jag ångrade lite, för "Singoallan" hade nog varit mer annorlunda.
"Ballerinan Maränsviss" smakade nämligen inte så mycket annorlunda från "Ballerina Kladdkaka Vanilj". Den här hade dock små hårda bitar i krämen, som jag antar var maräng. Jo just det, den hade ett vanligt kex, och ett choklad, big news mina damer och herrar!
Gott var det ju, men det kändes knappast som en befogad nyhet när vi redan har "Kladdkaka Vanilj", som i sin tur är en ripp off på Oreo. Marängsviss smakade det i alla fall inte.
"Fantastiskt" räcker nog inte för att beskriva den lycka jag känner nu när jag fick reda på att Lay's fanns att köpa på Candy World.
I vad som känts som en evighet har jag suktat efter dessa Amerikanska kungsnacks, då Ica och Dollar Store här i Luleå bestämde sig för att sluta kränga dom. Varje gång jag varit på någon utav de större affärerna har jag spejat efter dom, men det har sett mörkt ut.
Idag så kom dock Annonsbladet på posten, och på framsidan så stoltserar Candy World med Lay's chips för 10 pengar. Jag har tidigare aldrig besökt Candy World här i Luleå, så att deras chipssortiment ENDAST består utav Lay's har undgått mig totalt. Ett blixtbesök var på sin plats, och nu har jag tre påsar lycka i min ägo.
Lay's chips är det absolut bästa chipsen du kan proppa din mun full med. Estrella och OLW kan båda två sätta sig i skämshörnet och äta sina små grönsvartgråa hemskheter de kallar chips. Chips-u-landet Sverige behöver Lay's. Tråkigt att folk som vanligt inte fattar vad kvalitet är och fortsätter slentriankonsumera våra inhemska snackshädelser.
Nu ska man väl bara be till gudarna att Candy World inte får för sig att byta ut sitt standardsortiment.
Ska man månne tro klämma en jävel redan idag och kolla in någon grym film?
Lay's och Irn Bru - Kanske den mest ultimata combon man kan tänka sig?
Det är inte ofta tv 4 producerar något med kvalité, men det har dom ta mig kattsingen gjort med "Sveriges Mästerkock". Jag har kollat lite förra säsongen och tycket det var bra. Denna säsong så var jag inte heller riktigt med från början utan kom in ordentligt först efter halva, men sedan dess har jag följt det slaviskt.
Programmet fokuserar på tävlingen. Vi lär oss känna deltagarna genom
själva tävlingarna och de kort kommentarer dom får lämna. Det är inga
dokusåpainslag, som lätt hade kunnat dumma ned hela programmet. Leif
Mannerström, Per Morberg och Markus Aujalay är perfekta som
domare/programledare. Raka och hårda utan att vara så där påklistrat
elaka som "Idol"-juryn, och samtidigt skämtsamma. Deras kunnande och erfarenhet inom matlagning är minst sagt imponerande. Riktiga
fullblodsproffs
Jag sitter och nästan slickar på skärmen och önskar att jag kunde få smaka på de ljuva kreationer som tillagas. Jag blir galet inspirerad varje gång jag ser det. Lusten att steka till den perfekta köttbiten, koka ihop den perfekta såsen, knåda ihop en grym pastadeg vispa samman en grym chokladdessert, osv osv är enorm efter varje avsnitt. Nu blir det ju kanske inte alltid så fantastisk när jag sen faktiskt tillagar mat, men jag blir i alla fall inspirerad att pröva nya saker, och man lär sig en hel del.
Hur som helst så såg jag nu igår kväll det sista avsnittet utav "Sveriges Mästerkock". I finalen möttes Sigrid och Josephine; båda två grymma kockar. Det var en väldigt spännande match, jag satt som på nålar hela tiden, hejandes på Sigrid. Till slut så vann hon också. Mycket välförtjänt.
Nu har man ju så klart inte smakat på hennes mat, så jag vet ju inte om den faktiskt är så god, men den har alltid sett helt gudomlig ut. Färgstark och kreativ. Väldigt inspirerande.
Hon har stuckit ut under hela tävlingen, och människor som sticker ut på ett skönt sätt gillas. Hon har utstrålat en drivande passion för matlagandet, och haft en nästa obegriplig positiv attityd till tävlingen som jag fascinerats utav. Förbannat vilken glad människa hon verkar vara; nästan så man blir äcklad. Ett skönt språk och ordförråd har hon också.
Själva segermenyerna var väl inte något som just tilltalade mig, det där suget efter maten var inte så stor. Men man blev sugen på att försöka lära mig att laga till fisk
riktigt bra. Den fisk som man äter hemma är ju tyvärr oftast nå halvfabrikat, om det inte rör sig om lax eller strömming (Som gamlingar är satans tokiga i). Fisk har oftast gjort ett dåligt intryck när man blivit serverad det, inte konstigt att man inte är ett större fisk-fan än vad man är.
Nåväl. "Sveriges Mästerkock" är som sagt det bästa program jag sett på tv 4 på år och da'r, och jag ser redan fram emot nästa säsong.
Grattis Sigrid till segern! Hoppas att man kommer få se mer utav henne i framtiden.
Jag älskar kommatecken. Ungefär lika mycket som jag älskar choklad. Det är underbara och användbara. Text skulle vara så tråkigt utan kommatecken som visar hur man ska läsa den. Texten blir intressantare och jag anser att användandet utav kommatecken visar på en viss skrivtalang. Alla använder vi ju kommatecken när vi pratar. Få använder sig utav dom i sitt vardagsskrivande.
Jag använder kommatecken ofta. Ibland får jag verkligen ta mig i kragen för att inte använda för många. Mina meningar blir så ofantligt långa ibland. Jag måste lära mig använda punkt oftare. Det är inte så lätt när kommatecknet är en sån underbar skapelse.
Var nu ett tag
sedan jag var in på H&M, men när jag var där senast så fann jag
denna djupt störande sak. I ett ställ så hängde det rutiga skjortor.
Inget ovanligt med det. Rutiga skjortor är snygga, om än fruktansvärt
uttjatade av alla killar som ska ha på sig dom så fort dom ska vara lite
"finare"och ska ut på gallej och träffa flickor. Äh, nu sidetrackade (sidspårade)
jag för mycket.
Hur som helst så hängde dessa skjortor där i
affären helt normalt. Förutom en grej som förbryllade mig något så in i
det grövsta just innan jag sen blev fruktansvärt arg. Skjortorna hade
sina ärmar färdiguppvikta! Va? Vad? Varför?
Jag brukar alltid ha
mina skjortärmar uppvikta, för att det är snyggare, och för att jag
nästa alltid brukar kavla upp mina långärmade klädesplagg, antagligen
för att få dom att kännas mer som t-shirts. Men det är i alla fall en
sak som jag klarar av väldigt bra helt själv. Varför tror H&M att
jag inte klarar av det?
Tror dom att jag är korkad och fattar att
jag kan stajla om mitt plagg med några enkla rörelser och gå från geek
med ouppkavlade skjortärmar, till cool snubbe med uppkavlade
skjortärmar, så att man ser mina håriga underarmar?
Fast vad vet
jag, alla kanske inte är lika modemedvetna som jag och fattar att kavla
upp ärmarna. När jag ser detta blir jag bara irriterad. Nä, jag blir
inte irriterad...
Ååååå, JAG BLIR SÅ JÄVLA AAAAAAAARG!
En snubbe som just ska till att vika upp skjortärmarna ...like a real man!
Jag har redan tre basar, det borde räcka, egentligen, men jag vill ha fler. Jag vill ha en röd, med rött plektrumskydd, med "matching headstock" och greppbräda i lönn. Märke? Spelar inte så stor roll, en Fender kanske. Eller den här godingen här under. The Jake - El Comandante av Maruszczyk (Uttalas nog som det stavas). Förbannat vacker är vad den är.
Jag hittade dess värre ingen större bild, men dess skönhet framgår nog ganska bra ändå
Om jag vill ha en påse godis så är Tutti Frutti klassikern som aldrig går fel. Jag känner alltid för lite Tutti Frutti. Beroende nummer 43 typ....
Detta färglada godis började faktiskt tillverkas redan 1921, så ordet "klassiker" kan knappast passa bättre. Dock så var det inte riktigt samma godis som idag, utan då var det frågan om hårda karameller. Den smak som vi är bekanta med idag uppfanns 1924, och 1946 kom till slut den mjuka varianten i ask, som finns än idag.
I min ungdom så var jag inte så förtjust i detta godis, vet inte riktigt varför. Antar att det var för "vanligt". Som tur är så kom man på bättre tankar på senare år. Vi var alla korkade som små.
Tutti Frutti är mjuk och har en kraftigt fruktig smak. Smakerna är även varierande och tydliga. Det är gelé, fast den matta ytan gör att man inte blir så kladdig om fingrarna. Bra tänkt där.
Fazer har även lyckats med något som inte är så vanligt; att göra en bra alternativ variant utav godiset. Tutti Frutti Smothie Mix består utav lite andra smaker, som blandas med, typ, vanilj tror jag. Gott är det då i alla fall.
Slutligen så måste man ju nämna det fantastiska att man sedan en tid tillbaks nu även kan hitta original-Tutti Frutti i lösvikt i de flesta butiker. Helt fantastiskt, då kan man roffa åt sig hur mycket som helst! Mwahahaha!
Kul fakta: "Tutti" och "Frutti" rimmar på varandra.
Blandade frukter!? Baaah, Tutti Frutti betyder överjävulskt gott godis i min värld!
Jag ÄLSKAR den här bilden. Jag älskar hur detaljrikt, och hur fantastiskt varm och gullig denna kreation är. Konstnären Les McClaine kan sin Batman, och har nog fått men varenda utav den mörka riddarens kändaste fiender. Det är som att läsa en hel serie, i en bild. Man får känslan utav att man sitter och tittar på baksidan utav ett flingpaket, eller en tecknade version utav något av Rocksteadys mästerliga Batmanspel.
Jag kan bara inte sluta titta på den. Jag vill ha denna som fondvägg
Mayhem at the Manor
Klicka för högre upplösning, men en varning utfärdas, då du kan komma att bli förälskad
Varje gång jag ser skådisen Dan Hedaya så far mina tankar till den allsmäktige Steve Harris. Dan ser enligt mig ut som en lite galnare Steve. Likheten sitter i de buskiga, mörka, ögonbrynen samt det lite lätt pösiga munpartiet.
Ser du likheten? ...inte?
Bara för att förtydliga det hela så tog jag mig friheten att med hjälp utav mina superba Gimp-skillz göra en Dan Harris och en Steve Hedaya. Vilka fantastiska gudsförgätna kreationer va?
Det har ju nästan blivit en bloggserie, mina bilder på kändamänniskor jag tycker är lika varandra. En klassiker, som min mor alltid tjatar om, och som en kompis senast här om dagen påminde mig om, när han blandade ihop namnen på två utav herrarna är denna:
The Dude - Jeff Bridges, och åttiotalsikonerna Kurt Russel och Patrick Swayze - Tre stiliga män
Här är det kanske inte så att Jeff är så lik Patrick, men Kurt är lik Jeff, och Patrick är lik Kurt. Fantastisk! Rest in peace, Patrick
Som med de flesta "guldåldrar" så missade jag även datorspelens - 90-talet, och då pratar jag så inte om vilka spel som helst, utan så klart om äventyrsspelen (Som jag tidigare nämnt). Jag har aldrig varit någon datorspelare, men äventyrsspelen har stått för undantagen.
Det är en låda
Datorspel kommer aldrig att bli lika charmiga och fyllda med kärlek
som under det tidiga 90-talet. När allt som hade med digitalt spelande
fortfarande ansågs som något fruktansvärt barnsligt och ofantligt
nördigt. Det var en tid då spelen inte heller behandlade
spelaren som en barnunge som behövde lotsas genom spelet med pilar,
hintskyltar som ploppar upp så fort spelet märker att du tvekar och
skrikande sidekicks. Man behövde reflexer som en ninja, och en hjärna skarpare än Sherlock Holmes.
Spelen var svårare, och visst, jag klarade inte av
spelen, och skulle idag inte heller klara av en hel del spel utan
walkthroughs. Men det är just det som är charmen. Det ska inte vara så
himla lätt alltid. Tillfredsställelsen blir så mycket större när man
fått anstränga sig lite, och man får verkligen använda hjärnan när man
spelar, och ibland (IBLAND) en walkthrouhg.
Visst, det var ungefär där ikring mitten utav 90-talet som jag blev introducerad till tv-spel, och tog mina första stapplande steg med Mario, men datorer var ännu något väldigt obekant för mig. Det var först några år senare när familjen skaffade sig sin första dator som jag introducerades till äventyrsgenren genom "The Curse of Monkey Island". Det var svårt, och ohyggligt roligt.
Island i pixlar, finare än i verkligheten
Ännu några är senare så kom jag in i en äventyrsspelsperiod, och jag spelade igenom en bunt med Lucas Arts-spel. Dock så var jag ung och ganska otålig, så walkthroughs missbrukades ,ja, och jag ångra det bittert. Som tur är så tror jag
nu att jag glömt bort stora delar utav de spelen jag spelat, så ett
återbesök skulle säker sätta igång hjärnan igen.
Nu var det säkert något år sedan jag spelade något äventyrsspel, men för en vecka sedan kom det otroliga suget som fick mig att söka rätt på "Indiana Jones and the Fate of Atlantis". En vecka senare, efter att ha myst mig igenom en uppsjö utav underskön pixelgrafik, smarta pussel och grym dialog så är då spelet avklarat, och den där underbara känslan när man har klarat av något riktigt svårt infinner sig.
Ok, jag var tvungen att kolla walkthrough:n kanske fyra gånger, men det tog emot att behöva använda den, men det var befogat, JAG LOVAR!
Nu ska jag bara klara igenom det två gånger till så att jag får se alla alternativa vägar genom spelet. Sen får vi se vad man tar sig an.
Stenbitarna som fått mig att slita bort ca hälften utav mitt hår...
Ni vet den där valutan som många länder i Europa har? Ni vet den där som har massa av värdelösa småmynt som man inte kan
göra av sig med, för ingenting kostar 5 cent? Ja just det den! Vad heter
den? "Evro"? What!? Varför heter den det? Är det för att
namnet kommer från den världsdel vi bor i: "Evropa"? Jaha, jag trodde
att man uttalade vår världsdel "Europa", du vet, som det stavas. Jaha,
det ÄR så man uttalar Europa?
MEN VARFÖR I HELVETE SÄGER DU DÅ "EVRO" OM PENGEN!?
Jag
fattar verkligen inte. Alla verkar ju överens om att det ska uttalas
"Evro". I alla fall om man tittar på tv. Alla nyhetsankare uttalar det
så när dom berättar om valutans uppgång och fall. Är det jag som har
missat något? Omöjligt, man kan bara inte uttala ordet "Euro" som
"Evro"!
Så nådde vi då även slutet på "Äkta människor", en serie jag följt med stort intresse. "Äkta människor" var inte en mästerlig serie på något sätt, men det var en frisk fläkt i Svt:s, och hela sveriges, annars så slentrianmässiga dramaproduktioner. Polisserie på polisserie, den ena tråkigare än den andra; same shit different name.
Det kändes kul med något så annorlunda. Lite sci-fi och större frågor som tas upp än "vem är mördaren?". Bristen på viss logik, lite billiga twistar (a la Lost), träigt/kasst skådespel, och för lite Terminators, är saker jag kan se förbi, för det var ganska spännande då och då. Man visste inte riktigt vart det skulle sluta. Men nu är det slut i alla fall, och vad kan man säga om slutet, utan att spoila det? Mja... lite väl förutsägbart, trots att man under seriens gång ibland som sagt var lite fundersam hur allt skulle knytas ihop, så kändes det lite "standard". En del dog, andra överlevde, ungefär dom som man förväntade sig.
Resan var i alla fall bra, och det är väl det som är målet. För i slutändan så kan ju alla filmer, i stora drag, bara sluta på tre olika sätt: lyckligt, sorgligt eller öppet.
Ok då, Marie Robertson var enda anledningen till att jag kollade på serien...
Mitt sinne har blivit ivägsprängt. Kollade runt på lite nyheter idag och stötte på den om Paul Cadden, den skotska konstnären som rör sig i konstgenren "hyperrealism". Vid första anblick, och nästa, och en jättenära anblick så ser hans bilder ut som fotografier, men är i själva verket blyertsteckningar.
Som vanligt så kan man inte se bilderna högupplösta i själva nyhetsartikeln, utan man får lov att surfa in på konstnärens hemsida för att göra det. Gör det, kolla på bilderna, och få ditt sinne sprängt över snubbens talang, och hur ofantligt mycket tid han måste lägga ned på varje teckning.
Finland verkar, i mina ögon, vara något utav ett musikaliskt U-land, när det inte handlar om metal.
Finnmix brukar oftast utav någon outgrundlig anledning vara soundtracket till familjemiddagarna, så har det alltid varit. Tror det grundar sig i min mors fascination för skvalmusik. Musik ska vara ohörbart om man inte är knäpptyst.
I Finnmix spelas i alla fall finsk musik. Finsk musik är alltid en utav fyra kategorier: umpa, tango, dansband med tangosång eller översatta versioner utav kända engelskspråkiga 60-70-80-tals-poplåtar, med tangosång. Dessa är genrerna. Verkar inte finnas nå mer. Jag tror inte man kan sjunga på finska utan att det blir tango. Det är omöjligt, och jag har ännu inte blivit motbevisad.
Jag har lyssnat på finska Radio Rock. Där spelas en hel del finsk rock och metal. Oftast är det bra, så länge dom håller sig till engelska, om än alltid med kasst uttal. Ibland så kommer det dock låtar med band som sjunger på finska, och gissa vad? Sången låter som tango!
Sen att alla sångare låter lika dant är ju också märkligt. Tror nog ta mig tusan att det är samma snubbe eller fruntimmer som perkklar på i samtliga finskspråkiga låtar.
Jari Sillanpää - Det finska musikundret, från Sverige.
En fundering bara: Varför har man valt att bara översätta just genren death metal till svenska? Dödsmetall. Vad har gjort att vi just valt att översätta just detta genrenamn? Varför heter det inte tungmetall, strykmetall, svartmetall, kraftmetall, fartmetall, undergångsmetall, framåtskridandemetall?
Är det för att vi i Sverige har massor utav betydelsefulla band för genren, samt skapade undergenren Göteborgsdöds? Fast vänta nu, det heter ju melodic death metal på internationellsika...
Ja jag har då inget svar.
Sen har vi ju störtlöjliga försvenskningar utav genrenamn som svartrock och pudelrock - black metal och hair metal, men dom används nog mest i förlöjligande och nedsättande syfte. Finns nog inget BM-fan som kallar sig svartrockare.
I stil med gårdagens inlägg så kommer här ett till par kända personer som är ganska lika varandra i mitt tycke, eller som i fall jag ser den ena kommer att tänka på den andra. Bill från "Kill Bill" - David Carradine och den svenska proggitarristen Kenny Håkansson. Är det vara jag som ser det eller?
Jag nämnde Frank Frazetta, en utav mina absoluta favoritillustratörer här tidigare. Blev liksom påmind om honom då och har nu suttit och stirrat på hans konst ett tag. Jag blir lätt stirrig när det kommer till konst, för fascinerande är det, och jag antar att anledningen är min understimulerade bildkonstnärsådra.
Om inte musiken hade kommit och fördärvat mig så hade man kanske varit ganska bra på att teckna. Ibland så blir det faktiskt att teckna lite, ungefär 2 gånger om året. På tok för lite. Just nu så skyller jag på bristen på yta att göra det på.
Nåväl. Frazetta är i alla fall en utav de bästa, och en legendar inom sci-fi och fantasy-illustrering. Han har målat och tecknat omslag till Conan, Vampirella, tidigare nämnda John Carter och en massa andra serieomslag. Han verk går även att hitta på omslagen på skivor utav band som Nazareth, Molly Hatchet och Yngwie Fucking Malmsteen. Frazettas konst ska ta mig tusan en dag pryda ett omslag till ett album med min musik också.
Ville bara bjuda på ett axplock, några favoriter, utav karlns konst. Mer, och kanske det mesta, kan du kolla in här eller här. Måste hejda mig så att jag inte lägger upp alt här...
Det där med folk som liknar annat folk är ett kul fenomen. Jag menar, det är ju dömt att hända i och med att vi är ca: sju miljarder pers på jorden, vissa drag och utseenden lär återkomma hos människor som inte är släkt med varandra. Eller kan det vara så att det i vissa fall har skett lite kuckelimuck som helt har undgått skvallerpressen, men som ändå, när man börjar tänka efter känns ganska uppenbara?
Jag misstänker ett sånt fall när jag ser melodifestivalsdemonen Thomas G:son. Kan han möjligtvis vara resultatet utav ett snedsteg någon alkoholstinn natt mellan gitarrhjälten (Till lika min hårförebild) Scott Gorham och mästerlåtskrivaren och vokalisten Andi Deris? För kombinerar man Scotts och Andis utseende så får man ju Thomas... Eller är dom bara bröder?
Mars är en fantastisk godis, och ett utav många beroenden man har. Mars är nog kungen utav candy bars (Att vi inte har en bra översättning på det ordet, det har ju liksom funnits i Sverige ett bra tag).
Mars är mycket bättre en vår svenska motsvarighet Japp, som bara blivit sämre med åren (Var i och för sig ett tag sedan man testade en sån). Mjukare och bättre smakande nougat tror jag är den största anledningen. Samverkan mellan nougaten, chokladen och kolan är perfekt. En fluffigare och bättre komponerad candy bar får man leta efter.
När ämnet så är inne på mars så kan kan nämnas att på listan på saker att äta innan man dör finns så klart "Deep-fried Mars Bar". Allt ska ju enligt vetenskapliga studier bli bättre när det friteras, så jag tvivlar inte på att detta är ett genidrag.
Något som även är gott är Mars-glassen som någon utav glassbolagen kränger. Var fruktansvärt länge sedan jag åt en sån... måste konsumera nu!
Kul fakta: Mars är även en planet, men den är inte lika god att äta
Jag vet inte vad det är som triggar min ilska så mycket i radiobrus? Jag vet helt enkelt inte, men arg blir jag.
Ni
vet när man är ute och åker bil i godan ro. Ni vet: "Dum dum dum dum,
jag åker en bil, allt är bra för jag slipper gå, dum dum dum dum". Du
slår på radion och blir arg på dom kommersiella radiostationerna (Mer om
det vid ett annat tillfälle): Du hytter
med näven lite grann mot radion för att den spelar dålig musik. "Ååååh, jävla kommersiella radio", tänker du,
Plötsligt
så kör du in i ett parkeringshus, för du ska på stan och köpa mer plast
till din plastsamling. DÅ! Då avbryts radion, för tydligen så har bilradion lite svårt att ta emot radiovågor genom betong (Skulle ha tänkt på det när du uppfann
radion Gud!). Istället är allt du hör ett avskyvärt brus. "AAAAAAAAAH!
Vad är detta gudsförgätna oljud!?" Du känner ilskan komma krypande genom
hela kroppen och i din djuriska ilska slår (Bokstavligen slår (hårt (jättehårt))) du av
radion. Ilskan försvinner, och du är tillbaks i ditt mänskliga, lugna,
jag ...om du nu inte sitter i baksätet, och inte har någon makt över
radion, och den som kör inte alls verkar dela ditt hat mot detta oljud.
Ännu värre är det om du nu skulle råka ha en klockradio, och när du på morgonen väcks utav detta satansbrus för att klockradion
bara bestämt sig för att tappa den inrattade kanalen.
Just hemkommen från konsert med Thorsten Flinck och Kenny Håkansson. En bra konsert. En konsert där texterna, uttrycket och dynamiken är huvudsaken. Det knallröda visorna levereras passionerat och överdrivet utav Flinck, som inom sekunder hinner glida mellan prat, sång och skrik, och skapar starka kontraster och tryck bakom orden. Jag gillar det som fan. Det är personligt och avskalat, och om man ska kategorisera musiken så är nog "punkvisa" ett bra namn.
Lite minus får publiken börjar vid flera tillfällen applådera så fort Flinck har slutat sjunga, utan att vänta på att Håkansson ska slå av själva låten. Dåligt publiken; visa respekt för musikern! Annars så var publiken bra, och gav Flinck och Håkansson stående ovationer efter sista numret.
Igår så sändes då till slut det sista avsnittet utav Sam Dunn och Scott McFadyens kungliga dokumentärserie "Metal Evolution". Känns så klart lite ledsamt när man nu hade vant sig vid att få se lite metal på tv varje vecka.
Sam Dunn är riktigt bra dokumentärskapare. Likt "Metal: A Headbangers Journey" och "Global Metal" är "Metal Evolution" journalistiskt undersökande, men personlig på samma gång. Det förklaras grundläggande så att även icke inbitna ska förstå och hänga med, och det är samtidigt djupgående, så att alla metalheads får ut något av det. Passionen för musiken lyser igenom, och som med all annan dokumentärfilm så krävs det för att en rättvis bild ska kunna ges.
"Metal Evolution" är liksom en directors cut utav "A Headbangers Journey". Den handlar om exakt samma sak, men vi får en mer ingående blick, och fler infallsvinklar från olika musiker om detta otroligt breda begrepp och genre.
Tyvärr så tror jag inte att de som skulle "behövt" se denna
dokumentärserie - den breda massan utav mainstreamfolk - har sett den,
men att Svt ger folket en chans är i alla fall helt fantastisk. Som jag
brukar säga: public service for the win!
Jag har egentligen inget negativt att säga om serien. En känga till personen som tyckte att man var tvungen att ge serien en svensk titel skall jag dock dela ut, då jag anser att titeln nog lätt skapar förvirring. Serien fick ju som bekant namnet "Hårdrockens historia" på svenska. Hårdrock och metal anses i Sverige vara en synonym, men man brukar oftast dra en gräns, om än en mycket tunn, emellan hårdrock och metal. Visst, klumpar jag själv ofta ihop begreppen, men i seriens grundtanke är ju att bena ut vad som är just metal, och inte hard rock.
Avslutningsvis så vill jag bara tacka och hylla Sam Dunn för att han gör så grymma dokumentärer. Keep it up för fan!
Läser en artikel om att unga i det här landet blir sämre på att läsa tack vare datorer. Jag tror helt klart att det kan vara en del utav problemet, dock så retar jag mig på bilden som man har valt ska representera nyheten. Vad får vi se, om inte en kille som sitter och spelar Counter Strike. Så klart så är det "dataspelen" (Som reportrar älskar att kalla det) som ska hängas ut lite så där mellan raderna. Jepp, nu blir jag som gamer kränkt här.
I nyheten så talas det bara om att datoranvändandet i allmänhet har orsakat den minskade läsförståelsen, inte exakt vad med datorerna som är "problemet". Jag kanske överanalyserar själva nyheten nu, men jag tycker mig alltid se den här häxjakten av datorspel när ungdomens förfall diskuteras.
Så klart så är det ett problem om dator/tv-spelandet går ut över
skolgången, men då tror jag knappast att det är själva spelet som är
orsaken till själva missbruket, precis som själva alkoholen knappast är
orsaken till själva missbruket, bla bla bla bla bla. Visst är det även så att man nu med denna "nya"
medieform har ännu en distraktion från skolarbete och läsande i
allmänhet, men det är inte själva spelet som gör en sämre på att läsa.
Det i datoranvändandet som jag snarare ser det "stora problemet" är
sociala medier som Facebook - särskrivningar och liknande språkfels
högborg, snarare än "dataspel". För så här är det: Om man spelar datorspel använder man säkert Facebook, men om man använder Facebook så är det inte säkert att man spelar datorspel.
Den stora boven tror jag helt klart är sociala medier, om vi ska söka något i datoranvändandet som är en direkt orsak till förfallet. Klart som fan att man blir sämre på att skriva om man dagarna i ända inte praktiserar "riktigt" skrivande och läsande, utan istället sitter och skriver förkortningar och svengelska, och inte klarar av att använda sig utav saker som stor bokstav, kommatecken och punkter. Att man istället för att läsa sig till information och fatta egna uppfattningar kollar på Youtube-klipp som förenklar, och förklarar saker i svart och vitt åt en. Ett resultatet är bland annat att då får vi såna här vansinniga Facebook-fenomen som "Kony 2012".
Men man så klart är inte helt oskyldig själv, så jag ska inte sitta här och framställa mig själv som någon superbegåvad människa. Jag sitter ju just nu och blir tillrättavisad utav spellchecken när jag stavar fel (Till mitt försvar så är det mest missade tangenter som står för de flesta utav mina felstavningar).
Jag kommer då och då på mig själv med att tycka att ett blogginlägg, artiklar och liknande är för långt för att sitta och läsa, fastän det bara rör sig om fyra stycken med text. Brukar få ge mig själv en mental bitchslap (Riktiga bitchslaps gör ju ont ju!) och tvinga mig till att läsa skiten ord för ord. Allt för att inte gå ner mig själv i dumträsket.
Sen så bryter ju även jag mot skrivregler och vissa stavningar, men tro mig, jag är oftast medveten om när jag gör det, samt att jag alltid försöker se till att skriva så att man förstår. För att om man ska kunna bryta mot regler, och leka med språket så krävs det ju att man vet vad reglerna är, annars är man ju bara en helt vanlig dumbass. Nu är jag istället en stavningsrebell!!
Fuck, känns som att jag spårade lite bara för en lite nyhets skull... Nåväl detta var tjurgubben instängd i en 22-årings kropp som rapporterade. Jag önskar er en fortsatt trevlig dag och kväll!
Ps: Här får ni en heeeelt hjärndöd Youtube-video, och en rolig bild att kolla på, som tack för att ni faktiskt läste all jättejobbig text jag skrev. Till er som inte orkade med all text, och bara scrollade ned till videon och bilden kan jag bara säga: Klokt val, det var ändå bara en massa babbel.
Gamma Ray är ett utav mina favoritband. Bandet bildades utav Kai Hansen efter att ha hoppat av Helloween, och de släppte tre ganska bra album med Ralf Scheepers på sång under början på 90-talet. Skivorna var som sagt bra, men de gjorde väl inte så där jättemycket väsen utav sig. Ralf hoppade dock av efter "Insanity and Genius" och Kai själv tog över mikrofonen. Man gick in i studion och spelade in nästa album: "Land of the Free", och power metal-historia var skapad.
Albumet tog power metal-soundet, som Kai själv varit med och skapat på Helloweens "Keeper.."-album, till nästa nivå, och cementerade även Gamma Rays sound.
2008 så släppte då Gamma Ray en uppföljare till "Land of the Free", betitlad "Land of the Free II". Ett uppenbart försök att casha in på sitt klassiska album, likt Helloween gjorde med "Keeper of the Seven Keys: The Legacy". Albumet är absolut inte dåligt enligt mig, men helt klart låååångt ifrån sin föregångare, vilket även gäller Helloweens album, och inget utav dom har något som helst att göra med sina exceptionella föregångare förutom titeln.
Vad som dock är roligt med "Land of the Free II", och anledningen till detta inlägg, är hur uppenbara "stölder" som finns på albumet. Här är dom enligt mig tydligaste lånade delarna.
When the World
Låtens intro-riff och trummorna kommer igång, samt sångmelodin är starkt inspirerade utav dennalåt.
From the Ashes
Introt till denna låter som en mix utav den här och den här, och är överlag väldigt Maiden-aktig
Opportunity
03:32 in i låten kommer först ett bekant basspel, och sen vid 04:00 en sångmelodi som går att höra i denna låt vid 07:32.
Absolut tydligast är dock gitarrslingan som börjar vid 04:19, som är exakt samma slinga som börjar 0:19 i den här låten.
Insurrection
Sångmelodin som börjar 0:18 är väldigt lik sångmelodin som börjar 0:39 i den här låten.
1:47 kommer en sångmelodi och ackord som omedelbart får mig att tänka på denna låt (tydligast är det nog vid 0:28), och i huvudet vill jag alltid lägga till nedgången från G till Em, som "saknas" i Insurrection.
Jahapp, det var de. Om alla dessa likheter är medvetna "stölder" vet jag inte. Många likheter är det då, men jag gillar plattan hur som helst.
Jag trotsar mina principer och kollar film på tv4. Jag råkade helt enkelt zappa in på kanalen just som "Taken" började, och "Taken" tackar man helt enkelt inte nej till.
Ett mästerverk är det väl inte, men en ruggigt tät, rå och spännande actionrökare med ett högt tempo är det utan tvekan. Liam Neeson blir fruktansvärt arg när hans dotter kidnappas, och han ger sig ut på jakt efter henne och förövarna. Mycket smisk delas ut under filmens gång, och Neeson knäcker och krossar ben i sann Steven Seagal-anda.
Det är en lättsam film att titta på. Den amerikansk-europeiska råa produktion som återfinns i liknande filmer som "Ronin" och "The Bourn Identety" faller mig väldigt bra i smaken. Inte så mycket slentrianmässig slow motion och explosioner som man annars har blivit van vid i actionfilmer. Jag gillar ju så klart sånt också, men på senare år har det helt enkelt blivit en tråkig urmjölkad standard utan finess.
Nåja, om ni inte sett den, börja inte kolla på den nu, utan införskaffa er filmen och se på den när ni känner att ni bara vill slappna av med kavlitétsaction.
"I'm irish. My fists are made of iron, and my acting's made of wood"
