Snygg rustning

Jag vet inte vem, eller vad från "Diablo 3" som Tasha Spcats föreställer, men jag är ändå imponerad. När jag först såg bilderna så trodde jag att det var datorrenderad artwork från något spel, typ "Final Fantasy", men det visade sig vara en riktig koreansk tjej. Jag har sagt det förr; cosplay är otroligt fascinerande, och jag är än en gång väldigt (väldigt) imponerad.

Kolla på resten utav bilderna... HÄR!

The man behind the poster

Drew Struzan är mannen som har illustrerat affischer till typ alla filmer i hela världen. Vi har alla sett något utav hans verk; de där fantastiska filmaffischerna som fångar det där magiska storslagenheten som vi bara återfinner i filmens värld, och som ger oss känslan av att just den filmen är den absolut bästa i hela världen. Mannen är en sann mästare, som satt standarden för hur en episk filmaffisch ska se ut.

Jag dräglar över hans konst. Jag får abstinens bara av att titta på de underbara målningarna. Jag vill se Star Wars, Indiana Jones, Blade Runner, Back to the Future, The Cannonball Run, Police Academy... ja alla dessa fantastiska filmer som Drew har gjort fantastiska affischer för. NU! Drew är kung!

Just ja, det var trailern för den kommande dokumentärfilmen om mannen som var anledningen till att jag skrev detta inlägg. En dokumentär är som sagt på gång och jag kan knappt bärga mig. Massor utav stora namn i filmvärlden ska berätta om sitt förhållande till Drews konst, och så klart Drew själv.

Ja jag slänger med ett litet litet (litet) axplock utav karlns alla skapelser. Kom ihåg att klicka på dom för att se dom i större versioner, så att verkligen ser hur vackra dom är!

Vita kränkta män

Facebook har många sidor, som man kan gilla. Den jag gillar absolut mest är "Vita kränkta män". En sida som tar upp vår, det vita männens kamp mot feminister, muslimer, svarta, homofiler, ja allt sånt där vänsterpatrask som var dag anklagar oss och rör upp vårt fina svenska samhälle.

I dessa tider så är allt nämligen vårt, de vi männens fel tydligen: Förtryck, diskriminering, mobbning, våld, våldtäkt, sexualisering, objektifiering, kapitalism, kommunism, korruption, korpulens, kommersialism, illegal nedladdning, kriminalitet, kolonisering, miljöförstörelse, massförstörelse, religion, antireligion, antisemitism, rasism, krig, svält, sjukdom, döden, fredagen den 13:e, och nageltrång... jag är kränkt!

Varför får man inte säga negerboll? Det har ju alltid hetat så! Varför får jag inte tafsa på kvinnor på krogen? Dom praktiskt taget ber ju om det med sina tajta o-kläder! Varför sätter ingen stopp för muslimernas plan att ta över världen? Det är ju en uppenbar konspiration! Varför kan allt bara inte få vara så som det en gång i tiden var? Ingen gnällde ju förut!

Tur att det finns grupper som "Vita kränkta män" som tar vår sida, som håller vår fana högt; för det är inte lätt att var en vit man i dagens samhälle.

All ära åt "Vita kränkta mäns" skapare: Kawa Zolf... vänta nu, han är ju utlänning! Aaaaaah!

Den fantastiska Spindelmannen!

Här kommer ett lite försenat utlåtande om "The Amazing Spider-Man" som det nu var nästan två veckor sedan jag såg på bio.

Att beskriva filmen med ett ord är enkelt: Fantastisk. Ja, den är faktiskt det. Den lyckades leva upp till dom förväntningar jag haft, och dom är inte små, det vet ni som läst denna blogg tidigare. Jag har nog aldrig tidigare sett fram emot en film så här mycket.

Filmen är riktigt tajt i sitt berättande, och hinner med mycket på sin lite över två timmar långa speltid. Mycket vikt läggs på att etablera karaktärerna och situationerna. Actionscenerna har tyngd och är inte de mista överflödiga. Det byggs alltid upp en förväntan för all action innan det sen brakar igång, och då är det spektakulärt att titta på.

Det som är viktigast, och det som alltid har varit viktigast i Spider-Mans universum, och inom Marvel rent allmänt, är dramat och karaktärerna, det är det som är filmens största behållning. Andrew Garfield spelar Peter Parker helt galet bra. Andrew ÄR ta mig tusan Peter. Ok, ingen utav skådisarna kan så klart lura oss att dom verkligen är high school elever, men Andrew lyckas gestalta en förvirrad tonåring som till slut inser att han måste börja ta ansvar med bravur. I Spider-Man-utstyseln är han lika kaxig och provocerande mot sina motståndare som han ska vara.

Uncle Ben, som spelas av den briljanta Martin Sheen får ta stor plats, och vi får verkligen se hur mycket han betyder för Peter. Alla hans visa ord, samt brister som vi får se gör det ännu tyngre när han sen dör (Big spoiler... not). Jag blir fuktig om ögonen och får svälja lite ordentligare där jag sitter i biomörkret.

Sen har vi kärlekssagan mellan Peter och Gwen, som får mig att sitta som en liten Twilight-tjej och nästan tjuta i biosalongen. Det pirrar till inom mig i varje scen dom delar. Kemin är perfekt, och det känns realistiskt. Och ja, Emma Stone är likt Andrew Garfield som klippt för sin roll.

Annat som filmen lyckas riktigt bra med är att uppdatera spindelbetts-incidenten, samt att hitta en logisk lösning på nätskjutarna. Likheterna mellan denna films "bad guy", Lizard, och "Spider-Man 2:s", Dr. Ock är många. Både i dennes relation till Peter, och hur deras förvandling sen gör dom besatta av sin forskning och vilja över att dela den med världen (och där med nästan förstöra den), är slående. Denna film gör det dock bättre, både i att etablera karaktären, och dennes motivation.

Ja, ni fattar. Jag älskar "The Amazing Spider-Man". Det är filmen som får Sam Ramis trilogi att blekna, även de två första filmerna inte alls är ens i närheten av att vara dåliga. Klart är det i alla fall att Merk Webb är den som är bättre på att adaptera Spidey till den stora skärmen (Kan det ha att göra med hans namn?).

Jag kan bara, likt alla andra som gett sitt utlåtande om den på intornetz, säga att "The Amazing Spider-Man" var AMAZING!

R.I.P. Jon Lord

Efter en lång kamp så har nu även Jon Lord förlorat kampen mot cancern. Jon som förde in, och satte standarden, för hur orgel/keyboard ska spelas i hårdrock och metal. Mannen som stod för det mest ikoniska i Deep Purples sound. Den skrikande orgeln, den fantastiska orgeln, som spelades som ingen hade spelat tidigare eller senare. Nu finns han inte mer, och världen är en ännu lite mer talanglös plats.

Rest in peace Jon Lord, you will be missed...

Ok, en halvt uttjatad låt, men det hindrar den inte från att fortfarande vara bland det bästa gruppen gjort. Har keyboard-shred någonsin låtit bättre?

Getaway - Lördag

Suicidal Tendencies

Jag hade hört väldigt lite, eller inget alls faktiskt med ST när jag på lördagen ställde mig framför stora scenen. Synd så klart att man är så korkad att man inte bara tar sig den lilla tid och kollar upp alla band man hör talas om, för man kan ju faktiskt gå miste om nå bra. I fallet med ST så var det just så, för det var riktigt bra det jag fick höra.

ST kan vara det enda band med en wigger-sångare som jag gillar, för det är löjligt när den 40+-åriga Mike Muir ställer sig och viftar med armarna och snackar getto mellan låtarna, men låtarna och det rena thrashöset på scen väger upp det rejält.

Publiken fick komma upp och härja med ST

Saxon

Saxon är inget utav mina favoritband. Dom har en rejäl bunt med klassiska låtar som jag gillar, men mer än så lär det nog inte bli. Hur som helst så skulle det i alla fall vara ren lögn att komma att säga att det inte är kul att se dom live, för Saxon är ett riktigt bra liveband. Biff Byford har pondus, humor och en röst som än håller. Inte riktigt vad man kanske kan säga om Nigel Glocker och Paul Qinn som båda verkligen ser ut som trötta gubbar; men bra spelar dom.


Yngwie Fucking Malmsteen

Jag blir besviken när jag inser att Tim Owens inte kommer att medverka, det hade varit riktigt coolt att se och höra denna grymma metal-sångare in action, men nu blev det inte så. Istället så stod bassisten och keyboardisten för sjungandet. Kanske hade det blivit lite mer låtar och inte riktigt lika mycket solon om han varit med (Ja jag vet att vi snackar Yngwie här, det kommer alltid att vara en helvetes massa solande).

Men nu låter det som att jag bara gnäller, det handlar ju om Yngwie. Sveriges största, som man nu får se för första gången, och det är inget snack om att han levererar. Ingen annan gitarrist kan showa lika mycket som Yngwie, och till råge på det samtidigt spela helt fantastiskt bra. Nä, Kung Yngwie krossade Gävle med en aldrig sinande ström utav toner. Det var mäktigt.

Det var den festivalen det. Det var en underbar upplevelse. Nu väntar man bara på att gudarna Iced Earth ska besöka Luleåkalaset, och sen dra över en sväng till Finland och se dom igen. Un-fucken-believable!

I väntan på Kungen

Getaway - Fredag

Meshuggah

Förra gången jag besökte festivalen så spelade Meshuggah, fast typ kl: 01:00, nu hade dom fått en slot redan kl: 15:30. Något stort fan är jag inte, så de enda låtarna jag faktiskt kan urskilja är "Bleed" och "Future Breed Machine", som båda är fantastiska. Resten utav konserten bjuder på gungig death metal i ungefär samma halvtempo i alla låtar. Önskar att jag lyssnat mer på bandet så att man känt igen fler låtar.

Amon Amarth

Jag hade inte direkt planerat att se på Amon Amarth, men när jag står och kollar in konserten så frågar jag mig själv varför jag inte har lyssnat desto mer på detta band, för är riktigt bra. Jag känner ju igen flera utav låtarna på något sätt också. Nåja, jag får väl ta mig i kragen och lyssna på den svenska vikingkvintetten, som gör ett stabilt liveframträdande.

I slutet, under så gästas bandet utav den svenska death metal-legenden L-G Petrov vilket resulterar i en grym version utav "Guardians of Asgaard"

Municipal Waste

Det hetaste bandet inom thrash just nu är nog just Municipal Waste, synd att det inte riktigt märktes på publiken direkt. Det var inte lite folk, men inte alls lika mycket som det ändå borde vara på ett band som spelar näst sist på stora scenen.

Nåväl, MW är ett riktigt bra band, som spelar riktigt headbangarvänlig party-thrash, och jag gillar det som fan, i inte allt för stora doser. De korta låtarna svänger riktigt bra, och är fyllda med humor. Ett bra, thrashigt, framträdande, som nog var den största anledningen till min värkande nacke dagen efter.

Manowar

Det absolut största dragplåstret för mig var så klart The Kings of Metal, som gör en stabil show. En setlist fylld med de största hitsen och några ovanligare låtar som "Gates of Valhalla", "The Power" och "King of Kings". Eric Adams är en utav hårdrockvärldens absolut bästa frontmän och sjunger som en gud i den Gävliska natten.

Det stora minuset är det uppehåll som kommer när Joey DeMaio greppar micken för att hålla ett utav sina tal. Sen fortsätter man med den då och då återkommande "tävlingen" där en kille ur publiken får komma upp och spela "The Gods Made Heavy Metal". Snubben som får komma upp är så fruktansvärt full och kan inte spela gitarr för 5 öre, vilket gör hela spektaklet, om än hysteriskt roligt att se på, lite pinsamt. Eric Adams håller dock på att skratta ihjäl sig under låten. Efter "tävlingen" så fortsätter Joey att prata, fast på svenska, och segar ned konserten ännu mer; men sen tar det fart igen.

Manowar är ett utav världens bästa band, och konserten är fantastisk så länge dom bara spelar musik. Man blir starkare i själen efter den confidence boost som bara Manowar kan ge genom sin musik om metal och ära.

Denna bild är så klart inte min, utan kommer från Manowars officiella FB-sida. Ser ni mig? Ledtråd: längst fram...

Imorgon avhandlar vi den sista festivaldagen - Lördag