Till att börja med så har vi ju själva musiken. Låten är uppbyggd utav tre sångmelodier, väldigt keltiska i vanlig Maiden-ordning, som alla är otroligt vackra och catchy. Det är väldigt avskalat under större delen utav låten, med endast melodi och text i fokus; allt för att lyfta fram den fina texten. Man sitter som förstummad och bara sveps med i berättandet, och låten känns absolut inte så lång som de elva minuter som den faktiskt håller på; precis som "Rime of the Ancient Mariner".
Texten är baserad på serienovellen "When the Wind Blows" av Raymond Briggs, som det även gjorts en animerad film utav. Filmen sågs så klart ganska omgående utav mig efter att jag förälskade mig i låten. Serien ska läsas någon gång.
Det hela handlar ett gammalt äkta par i England under kalla kriget som en dag får höra på radion att oroligheter har brutit ut, och att regeringen uppmanar folk att göra sig beredda. Dom börjar konstruera ett skyddsrum utifrån de broschyrer som regeringen gett ut, i god tro om att allt kommer bli bra bara man följer deras råd. Paret blickar tillbaks med en romantiserande bild utav andra världskriget, ovetande om att tiderna kraftigt har förändrats.
Plötsligt får de höra att en missil har avfyrats mot England, och de hinner precis in under skyddet samtidigt atombomben exploderar. Paret stannar under skyddet i två dagar innan dom genom ett missförstånd utav direktiven, lämnar skyddet. De dricker regnvattnet och utsätts för höga halter radioaktivitet, och det dröjer inte länge innan de börjar visa syndrom på strålningssjuka. Det hela sluta med att paret kurar ihop sig i sitt skyddsrum och ber till Gud.
Det är en mycket hemsk och samtidigt vacker berättelse, och det är riktigt plågsamt att se hur hopplös situationen är, och hur lättsamt gamlingarna tar på det hela. En obehaglig känsla finns där hela tiden i och med att man själv vet att det inte kommer att sluta bra, men man blir samtidigt varm utav den där djupt cementerade kärleken som paret delar.Maidens version är som sagt baserad på denna berättelse. Egentligen så är väl större delen utav historien den samma, men med en twist på slutet, och det är en utav de största styrkorna hos låten. Steve Harris har liksom tonsatt en novell och inte bara satt sin egen prägel på det med musiken, utan även med berättandet.
Harris har tagit en historia som är född ur oron under kalla kriget, och gjort om den till en sorts kommentar på den hysteri som media idag skapar med rubriker om epidemier, kärnvapenhot från världens alla hörn, och terrorism. Att denna rädsla driver folk till förhastade beslut och där med går under trots att hotet egentligen inte var så stort. I mina ögon i alla fall.
Snälla, sluta försök vara djup nu och fortsätt blogga om svammel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar