Judas Priest 25-04-12

Då är man tillbaks från ännu en underbar upplevelse. Det hela skulle kunna sammanfattas med att "Priest krossade", men jag tänker väl försöka utveckla lite mer.

Vi börjar med Hammerfall, som jag som sagt inte sett live tidigare, och som är ett band jag inte riktigt fastnat för heller. Det var en bra spelning; bandet är bra live, och dom körde väl mestadels klassiker förutom den "nya" låten "One More Time", som jag verkligen inte gillar.

Att dom nu mer verkar slopa de mer extravaganta scenkläderna känns tråkigt. Det finns redan ca: 2435 band som bara kör med jeans och kortärmade skjortor. Mest outrageous var väl Oscar Dronjaks skinnrock med lite nitar ...och apropå extravaganta scenkläder så tar ju det oss väldigt osökt till huvudbandet.

Judas Priest gör en kanonspelning. Det låter grymt bra om bandet, som levererar en grym setlist. Nyare låtar som "Prophecy" och "Judas Rising" varvas med riktiga gamlingar som "Starbreaker" och "Never Satisfied". Robs röst är i toppform, och låtar som "Victim of Changes", "Beyond the Realms of Death" och "Nightcrawler" är himmelska. Jag får rysningar av typ allt, till och med "Turbo Lover". Den enda låt som man egentligen kan klaga på är väl "Painkiller" som alltid varit svår för honom, men även där så klarar han det ok.

Robs scennärvaro känns väl där emot som vanligt lite avslaget, (Och är väl det enda lilla minus från bandets håll) och det är väl till stor del på grund utav den koncentration som nu mera krävs för att sätta alla toner. Större delen utav konserten så står han i sin nuvarande standardpose med blicken fäst i monitorn framför sig, och värst är det väl under "Painkiller" när han mest vankar omkring, ihopböjd som en räka. Ibland så lyser dock den forna storheten igenom lite, när han väl höjer blicken och rör sig lite.

Resten av bandet kör på bra. Glen Tipton går gärna fram till scenkanten och kollar in publiken. Ian Hill känns exakt så avslappnad och säker som bara en basist kan från sin låsta position snett framför trummorna. Nytillskottet Richie Falkner gör ett bra jobb, och fungerar nog lite som en energispruta för resten utav bandet. Men som i fallet med Tommy Thayer i Kiss så känns han verkligen bara som en ren ersättare, då han verkligen ser ut som en K.K Downing anno 1980; samma blonda kalufs, flying-V-gitarr och yviga gester.

Om man bara ska klaga på en sak, så är det egentligen publiken. Trycket i publikhavet är inte alls speciellt stort. Jag befann mig ungefär tre rader från staketet och hade ryggen fri ungefär hela tiden, förutom under tiden när ett par fullvuxna karlar tyckte att det var jättekul att knuffa omkring varandra i någon sorts tremanna-moshpit. Publiken på läktaren satt mest som döda fiskar de gånger jag gav mig tid att kolla in dom. Är det bara Maidenpubliken som kan det där med att ge järnet?

Nåväl, jag är mer än nöjd, för det var grymt!