Spider-Man - Shattered Dimensions

Ett stort frågetecken är varför alla "The Amazing Spider-
Mans banor går i gult.

Nu borde det vara dags att ge ett litet utlåtande om "Spider-Man - Shattererd Dimensions", jag har ju ändå klarat ut det, och håller nu bara på att ta lite achievements.

Är detta det bästa Spider-Man-spelet jag spelet då? Ja, det är det nog, men det säger egentligen inte så mycket. Bra spel med Spider-Man är inte något det har strösslats med direkt. Spelet bjuder på snygg grafik, ett stort galleri med skurkar, oftast coola bossfighter, och ett lite annorlunda upplägg.

I spelet så får man spela som fyra olika versioner utav Spindeln i deras respektiva dimension: Den vanliga "The Amazing Spider-Man", "Ultimate Spider-Man", "Spider-Man Noir" och "Spider-Man 2099". Varje Spider-Man har lite olika förutsättningar och den som skiljer sig mest är Noir-versionen där banorna går ut på att ta sig fram oupptäckt. Varje dimension bjuder på sin egna grafiska design, och det gör spelet ganska varierat trots att det i grund och botten är lika dana banor och fiender. Från början kändes det lite hoppigt med de olika dimensionerna, och jag han knappt bli var i kläderna med en nätsvingare innan man bytte till nästa, den där förvirringen man alltid känner de första två timmarna med ett spel förlängdes ytterligare lite.

Smygarbanorna sticker ut mest, och går i svartvitt och sepia;
snyggt

Appropå nätsvingande så är det kanske den största nackdelen med spelet. I och med att banorna är väldigt linjära så blir så klart svingandet lidande, även om det förekommer delar och banor där man får svinga lite mer. Som sagt så var den stora behållningen med "Spider-Man 2"-spelet att man just hade hela Manhattan att susa runt i. Än mindre är det utav väggkrypandet, och lite tur är väl det kanske, för när man befinner sig i lodrätt och upp-och-ned-vänt läge är kameran fruktansvärt bråkig.

Det som det där emot fokuseras en hel del på är slagsmål, och det fungerar riktigt bra måste jag säga. Man får känna sig smidig och kraftfull, men det bjuds på en del motstånd. Att bara button-masha sig genom spelet   funkar nog inte så bra, utan de kombos och specialattacker man kan lära sig är verkligen till hjälp. Man känner sig riktigt mäktig när "The Amazing Spider-Man" river upp bitar ur marken med sitt nätt och svingar det som enorma klubbor.

Cell-shading är schnyggt

Banorna går oftast ut på att du jagar efter en utav Spindelns kända fiender, som försöker stoppa dig med hjälp utav sina hantlangare och andra tjuvknep. Du får även slåss emot huvudfienden minst en gång underbanans gång som en miniboss innan den stora slutstriden. Dessa fighter med ondingarna innehåller i många fall lite olika moment som gör varje bossmöte unik och ger dom lite mer djup än att bara puckla på bossen och ducka för dennes attacker. En del är dock lite tråkigare och bjuder inte på så mycket mer nämnda moment. Sen kan det ibland vara lite för mycket quick-time-event-känsla över bossmötena, men för det mesta så "luras" man ändå in i att det är ganska interaktivt. Den sista bossfighten är dock en riktigt stor besvikelse måste jag säga.

2099-banorna är lite väl plottriga med alla glänsande fasader
och neon.

"Spider-Man - Shattered Dimension" är om man ska summera det ett bra, lättsamt spel. Några skavanker hindrar det från att vara "fantastiskt". Beenox kan nog få till ett riktigt bra spel om dom fortsätter att förbättra detta grundrecept och förlägger spelet i en öppen värld.

Jag har lite förhoppningar på det kommande spelet baserat på filmen, men det känns som att det är lite dumt. Det senaste spelet "Edge of Time" fick dålig kritik, och det rör ju sig nu om ett filmlicens-spel.

Jag ska nog ta och kolla in "Web of Shadows", och "Ultimate Spider-Man" som jag inte har spelat, men som båda ska vara bra.