Johnny

En utav världens, nä jag ändrar mig, världens coolaste låt heter "Johnny" av... Thin Lizzy. Mästarna på cool musik. Mästarna på musik över huvud taget.

Riffet, licksen, solona och texten. Allt i en perfekt symbios framförd utav en grupp musiker vars like vi aldrig mer kommer att se, och höra: mer än på skiva då...

Det första licket i låten, det vid 0:12, är typexemplet på begreppet "less is more". Om man skulle slå upp "less is more" i en ordbok... ja ni vet. Man smälter.

Å texten sen. En novell i miniformat, eller en gammal svartvit noire-film, fast i musikalisk form. Det är skitigt, rått och kallt. Droger, vapen, girighet, svek, ett tragiskt liv får ett tragiskt slut. Helt i stil med andra Lizzy-klassiker som "Suicide", "Opium Trail" eller "Waiting for an Alibi".

Så ruskigt synd att denna låt inte spelades live oftare, och så otroligt synd att den inte kom med på "Live and Dangerous".

Lyssna nu på låten, antingen studioversionen, eller liveversionen (Fast där är inte licket med). Helst båda, men jag varnar er, risk för att du dör av coolhet finns...

Somewhere on the waterfront

Johnny's hiding with a gun
Swears he'll kill any man that tells his story
He's not sorry for what he's done

He broke into a drugstore
To cure his daily need
He didn't mean to shoot the guard
But he was blinded by the greed

Oh Johnny

You see that nun, she's his sister
She doesn't know that he's gone bad
When they told it to his father
It drove the old man mad

Just as his mother warned him
From her dying bed
It's alright to lose your heart
But never lose your head

Oh Johnny

Now the cops have got him surrounded
And he doesn't stand a hope
He wonders how he could be in so much trouble
Over just a little dope

Five to one he gets away
That's the odds I'm going to give
Five to four they blast him away
Three to one he's going to live

Oh Johnny

Back in the alley where he was slain
I thought I heard something move
Beside the trash can lay a heart and chain
The picture had been removed

Just another juiced up junkie
Looking for a bed
It's alright to lose your heart
But never lose your head

Oh Johnny

Revenge of the Sandpeople

Först kom "Lair of the Rancor"; filmen som satte en hel biopublik i skräck. Det blev en klassiker av sin tid. Nu kommer filmen som på nytt sätter standarden, en blivande klassiker. Du kan inte vara förbered nog för den spänning, skräck och avsky som följer när sandfolket anfaller i....

"Revenge of the Sandpeople"!

Heath

Det är ganska fascinerande att se hur en känd persons status höjs till skyarna när den avlider. Hur en person som under sin livstid inte en var i närheten av att vara lika hyllad och älskad helt plötsligt blir allas favorit. Ett typexempel på det, och som är anledningen till att jag skriver detta inlägg är Heath Ledger.

Det är lite sjukt hur branschen verkligen utnyttjade hans död till fullo, och gjorde honom till 2000-talets James Dean med sin rolltolkning utav Batmans ärkerival The Joker nästan innan "The Dark Knight" ens haft premiär. Senast idag såg jag en bild på en tatuering föreställande Heaths sminkade ansikte. Det känns lite bisarrt.

Själva filmen är så klart lätt överhajpad tack vare hans tragiska bortgång. Heaths roll är det som bär mycket utav den annars hyggliga filmen, som innehåller en hel del facepalm-moments och lite andra underliga grejer som egentligen borde diskvalificera den från att räknas som en utav de bästa superhjältefilmerna.

Heath gick och blev filmhistoria och mångas favoritjoker, men det känns bisarrt när man tittar tillbaks på kommentarerna på internet när hans roll som The Joker utannonserades. Ingen hade nog kunnat ana att hans tolkning utav rollen skulle bli den mest legendariska.

Lustigt är det.

Kiske kan än

Att Michael Kiske sjunger bra än visste vi ju efter att ha lyssnat på Unisonics självbetitlade debutalbum, men jag var inte förberedd på att han än idag kunde sätta den mäktigt långa sista sångtonen i "I Want Out".

Hittade ett klipp från Loud Park Japan 2011 där bandet framför låten, och det låter helt sjukt bra. Jag satt och var mäkta imponerad under hela låten, och när då Michael sätter den där sista tonen som pricken över i:et ställde sig armhåret i givakt. Huga så bra!

Blev nu sjukt sugen på att uppleva detta live. Ska man kanske dra på Skogsröjet i Rejmyre som är bandets enda spelning i Sverige?

Walking in Slow Motion

Bill Murray är en definition utav uttrycket "Kunggubbe". Förutom att vara en otroligt grym skådis och komiker så är han en sann livskonstnär, med otrolig självdistans. Han gled omkring onykter i en golfbil under ett utav sina sverigebesök, han gjorde ett utav världens skönaste cameoroller i "Zombieland", och han brukar dyka upp oinbjuden och briljera på fester; bara för att nämna några saker som tar honom "beyond awesome".

Nu senaste är att han tillsamman med några killar som jobbade på en reklamfilm med honom och som frågade om en autograf fick något helt annat istället; en kort film, eller trailer, där dom går tillsammans med Bill genom en korridor, i slow motion.

Bill är grym!

STIM vs SRF

Läste i onsdags om den tvist som just nu pågår mellan STIM och Sweden Rock Festival och kan bara än en gång konstatera att en musiker, och deras publik, bara blir blåsta vart den en vänder sig.

SRF är den mest vinstindrivande festivalen i Sverige och drog in 25 000 000 kronor förra året. Dom tycker att STIM-avgiften är för hög, trots att den bara utgör 2,6% utav biljettintäkterna, 41% är ren vinst. Behöver jag ens säga att det är sjukt?

Festivalen bemöter så klart inte kritiken om det faktum att festivalen drar in såna enorma summor pengar, men belyser dock problemet om att STIM själva inte är så ideella som man utger sig för att vara. Dom menar på att stora delar utav pengarna som STIM drar in försvinner i administrativa avgifter, trots att organisationen är "ideell".

STIM är i dagsläget i stort sett det enda sättet för en låtskrivare att få betalt för sin musik. Man har inget annat val. Kunskapen om denna organisation är dock inte så bra bland musiker. Dom är väl glada att dom alls får in pengar. Hur mycket man får i förhållande till hur mycket organisationen egentligen drar in vet nog inte många; inklusive mig.

Det är så förbannat uppfuckat det här med musik, eller konst i allmänhet, och intäkter. När musikers inkomster från försäljning utav musiken är lika med noll, så har vi nu på senare år fått höra att det är genom liveuppträdande som de ska livnära sig. Men nu så är det ju uppenbart att även där så blir man blåst som musiker. Man ska sälja sina merchs på spelningarna, men då finns det ibland avgifter även för det. Musikbranschen är så fruktansvärt infekterad av utsugare som ska ha en bit utav kakan som musikerna bakat på egenköpta råvaror.

Visst, SRF har en poäng, och det borde faktiskt uppföra nå sorts kontroller på STIM, men den största boven i dramat är helt klart festivalen själv enligt mig.

Här har ni låtskrivarnas och SRF:s debattinlägg så ni kan läsa själv.

Jeff Peter Speckmann

Det slog mig för ett tag sedan att om en film om death metal-legenden Paul Speckmann skulle göras så skulle Jeff Daniels vara det solklara valet för att spela honom. Se bara!

När jag inför detta blogginlägg surfade runt efter bilder så stötte jag plötsligt på denna bild där Paul liknas vid Peter Stormare. Tur för Hollywood, nu har man två alternativ när man ska rollbesätta filmen om en utav death metal-genrens viktigaste namn.