VARFÖR... är inte paketen fyllda så här på riktigt?
Ben & Jerry's har ju kommit med några nya smaker, och jag ser det som min plikt att testa dom. Köpte mig en "Oh My! Apple Pie!" och mosade i mig den. Den var god. Bättre än Sia:s Berte-variant, om man nu måste välja.
Glassen smakade kanel och hade bitar utav pajskal och äpple i sig, och ja, det är väl exakt så här äppelpaj skulle smaka om det var en glass. Just kanelglassen var nog det bästa i skapelsen, jag blev riktigt förvånad över att jag gillade det så mycket.
Pajskalet smakade pajskal, det är nog just det som gör Ben & Jerry's så bra, att om dom har tryckt ned någon sorts kaka i glassen så smakar det fan kaka, och inte som köpeskaka.
Äppelbitarna var väl det som var minst bra med glassen, om man nu ska hitta något negativt. Dom var lite små...
Gårdagen bjöd på ett gratis biobesök. Filmen som sågs var den finskproducerade "Iron Sky", och vad kan man säga om den?
Till att börja med så är det ju häftigt att ännu en unik filmidé kommer från något utav våra grannländer. Synd bara att "Iron Sky" inte kommer i närheten av den grymma "Trolljägaren". Konceptet med nazister på månen skulle ju ha kunnat resulterat i en fantastisk film, kanske den bästa som någonsin gjorts, men den föll ganska platt efter det första 20 minuterna.
Filmen blir en axelryckning med sina tama skämt, tama spoofs och tama satir, som bara lyckas fä mig att fnissa till ca: 3½ gång. Att skämta om Sarah Palin så här 4 år efter att hon var aktuell får filmen att redan kännas lite daterad. Förutom bristen på roliga skämt så känns filmen forcerad med konstiga klipp och en del plot-holes.
Om man ska nämna något positivt så ska det väl vara att estetiken i filmen är snygg. Nazisternas bas är en överdriven korsning mellan 40-tal och science fiction; nazi punk typ. Jag kom ganska osökt att tänka på Killzone när jag såg filmen, och inte minst nazisoldaterna. Jag hade så gärna velat se en mer renodlad actionfilm, kanske med lite svart humor. Det känns som att man hade kunnat göra så mycket med detta koncept!
Då är man tillbaks från ännu en underbar upplevelse. Det hela skulle kunna sammanfattas med att "Priest krossade", men jag tänker väl försöka utveckla lite mer.
Vi börjar med Hammerfall, som jag som sagt inte sett live tidigare, och som är ett band jag inte riktigt fastnat för heller. Det var en bra spelning; bandet är bra live, och dom körde väl mestadels klassiker förutom den "nya" låten "One More Time", som jag verkligen inte gillar.
Att dom nu mer verkar slopa de mer extravaganta scenkläderna känns tråkigt. Det finns redan ca: 2435 band som bara kör med jeans och kortärmade skjortor. Mest outrageous var väl Oscar Dronjaks skinnrock med lite nitar ...och apropå extravaganta scenkläder så tar ju det oss väldigt osökt till huvudbandet.
Judas Priest gör en kanonspelning. Det låter grymt bra om bandet, som levererar en grym setlist. Nyare låtar som "Prophecy" och "Judas Rising" varvas med riktiga gamlingar som "Starbreaker" och "Never Satisfied". Robs röst är i toppform, och låtar som "Victim of Changes", "Beyond the Realms of Death" och "Nightcrawler" är himmelska. Jag får rysningar av typ allt, till och med "Turbo Lover". Den enda låt som man egentligen kan klaga på är väl "Painkiller" som alltid varit svår för honom, men även där så klarar han det ok.
Robs scennärvaro känns väl där emot som vanligt lite avslaget, (Och är väl det enda lilla minus från bandets håll) och det är väl till stor del på grund utav den koncentration som nu mera krävs för att sätta alla toner. Större delen utav konserten så står han i sin nuvarande standardpose med blicken fäst i monitorn framför sig, och värst är det väl under "Painkiller" när han mest vankar omkring, ihopböjd som en räka. Ibland så lyser dock den forna storheten igenom lite, när han väl höjer blicken och rör sig lite.
Resten av bandet kör på bra. Glen Tipton går gärna fram till scenkanten och kollar in publiken. Ian Hill känns exakt så avslappnad och säker som bara en basist kan från sin låsta position snett framför trummorna. Nytillskottet Richie Falkner gör ett bra jobb, och fungerar nog lite som en energispruta för resten utav bandet. Men som i fallet med Tommy Thayer i Kiss så känns han verkligen bara som en ren ersättare, då han verkligen ser ut som en K.K Downing anno 1980; samma blonda kalufs, flying-V-gitarr och yviga gester.
Om man bara ska klaga på en sak, så är det egentligen publiken. Trycket i publikhavet är inte alls speciellt stort. Jag befann mig ungefär tre rader från staketet och hade ryggen fri ungefär hela tiden, förutom under tiden när ett par fullvuxna karlar tyckte att det var jättekul att knuffa omkring varandra i någon sorts tremanna-moshpit. Publiken på läktaren satt mest som döda fiskar de gånger jag gav mig tid att kolla in dom. Är det bara Maidenpubliken som kan det där med att ge järnet?
Det kom ett härligt paket med posten idag. Nu ska här tittas på kultfilm så det bara sjunger om det. Amando De Ossorios "The Blind Dead"-quadrologi. Jag älskar italiensk skräck/gore/splatter/zombie, nu får vi se om Spanien kan leverera lika bra.
Fast filmtittandet får nog vänta ett tag, imorgon bär det ju faktiskt av mot hufvudstaden för att beskåda "The Metal Gods" in action, eller Judas Priest som dom även kallas. 2012 blir året då man kommer se både "The Metal Gods" och "The Kings of Metal", jävlar va' metal!
Året var 2008 när jag såg dom senast, och första gången, under deras "Priest Feast"-turné tillsammans med Testament och Megadeth. Ett helt fantastiskt turnépaket må jag säga. Nu är det då dags igen, med Hammerfall som förband. Har inte sett Hammerfall live tigare, så det blir väl också lite kul, även om dom är mil från Judas Priest.
Jag ska väl inte säga så mycket mer än att detta konsertbesök innebär att jag är tillbaks på torsdag med intryck från konserten.
Bra rubrik på ett meningslöst inlägg... jag får skärpa mig
"When the Wild Wind Blows" är en riiiktigt bra låt; till och med en av de bästa som Mr. Harris har snickrat ihop, någonsin. Varför?
Till att börja med så har vi ju själva musiken. Låten är uppbyggd utav tre sångmelodier, väldigt keltiska i vanlig Maiden-ordning, som alla är otroligt vackra och catchy. Det är väldigt avskalat under större delen utav låten, med endast melodi och text i fokus; allt för att lyfta fram den fina texten. Man sitter som förstummad och bara sveps med i berättandet, och låten känns absolut inte så lång som de elva minuter som den faktiskt håller på; precis som "Rime of the Ancient Mariner".
Texten är baserad på serienovellen "When the Wind Blows" av Raymond Briggs, som det även gjorts en animerad film utav. Filmen sågs så klart ganska omgående utav mig efter att jag förälskade mig i låten. Serien ska läsas någon gång.
Det hela handlar ett gammalt äkta par i England under kalla kriget som en dag får höra på radion att oroligheter har brutit ut, och att regeringen uppmanar folk att göra sig beredda. Dom börjar konstruera ett skyddsrum utifrån de broschyrer som regeringen gett ut, i god tro om att allt kommer bli bra bara man följer deras råd. Paret blickar tillbaks med en romantiserande bild utav andra världskriget, ovetande om att tiderna kraftigt har förändrats.
Plötsligt får de höra att en missil har avfyrats mot England, och de hinner precis in under skyddet samtidigt atombomben exploderar. Paret stannar under skyddet i två dagar innan dom genom ett missförstånd utav direktiven, lämnar skyddet. De dricker regnvattnet och utsätts för höga halter radioaktivitet, och det dröjer inte länge innan de börjar visa syndrom på strålningssjuka. Det hela sluta med att paret kurar ihop sig i sitt skyddsrum och ber till Gud.
Det är en mycket hemsk och samtidigt vacker berättelse, och det är riktigt plågsamt att se hur hopplös situationen är, och hur lättsamt gamlingarna tar på det hela. En obehaglig känsla finns där hela tiden i och med att man själv vet att det inte kommer att sluta bra, men man blir samtidigt varm utav den där djupt cementerade kärleken som paret delar.
Maidens version är som sagt baserad på denna berättelse. Egentligen så är väl större delen utav historien den samma, men med en twist på slutet, och det är en utav de största styrkorna hos låten. Steve Harris har liksom tonsatt en novell och inte bara satt sin egen prägel på det med musiken, utan även med berättandet.
Harris har tagit en historia som är född ur oron under kalla kriget, och gjort om den till en sorts kommentar på den hysteri som media idag skapar med rubriker om epidemier, kärnvapenhot från världens alla hörn, och terrorism. Att denna rädsla driver folk till förhastade beslut och där med går under trots att hotet egentligen inte var så stort. I mina ögon i alla fall.
Snälla, sluta försök vara djup nu och fortsätt blogga om svammel
Några basar som jag inte gillar, som är är rent ut sagt fula, är Warwick-basar; typ alla alltså. Har nog inte sett en enda Warwickbas som jag gillat, förutom Styker-modellen, och då framför allt John Entwistle-modellen. Den är stilig.
Jag älskar Explorerkroppen, träet är urtjusigt, och den har snygga gulddetaljer som går grymt bra ihop med träet. Gillar även huvudet, som ser ut som ett gamhuvud. Den dubbla uppsättningen med p-mickar är även det snygg på något konstigt sätt. Inläggen på greppbrädan kunde dock ha varit annorlunda; ovalt är ingen snygg form.
Annars så är den skitsnygg!
Warwicks andra basar är som sagt rent ut sagt asfula i mitt tycke. Whats up med den där dildon som dom ersatt det över hornet på kroppen med liksom? Huvudet är även det mest bara skevt i mina ögon. Får lite Barbapappa-feeling utav basen. Jag skulle aldrig införskaffa mig en sådan Warwick, oavsett hur bra dom än skulle låta. Lite som med "foppatofflor" faktiskt.
Apropå det tidigare inlägget om power metal så kom jag att tänka på de 101 reglerna för power metal, så jag snodde dom från en sida...
1. You have one goal: be epic.
2. Let no sound be lonely. If there's a guitar solo, harmonize it. If there's singing, make it a choir.
3. Keyboards offer a way to add thousands of different textures to a
song. Find two of those that you like and use them on every song you
write.
4. In a power metal world, everything steel is good, and anything good must be compared to steel.
5. You are not bound to sing about Satan, evil, and/or darkness.
6. You are bound to sing about dragons, freedom, and/or power metal.
7. Remember how no sound should be alone? Same goes for albums. Everything can have a sequel!
8. You are allowed to be blonde.
9. Swords enhance your credibility and your performance. Be sure to
carry one regardless of whether or not you know anything about using
one.
10. Pick a theme and stick to it. Manowar are warriors of true metal,
and they don't get to sing about anything else. Rhapsody has their
Algalord chronicles. Hammerfall has their steel, hammers, and templar.
Running Wild has pirates. Blind Guardian has Tolkein. None of them are
allowed to sing about anything else.
11. If you have to sing about something else, put together a side project to do it. Avantasia is the perfect model.
12. Ballads are permissible.
13. That doesn't mean your ballads can suck.
14. The longer a song is, the more epic it is. See rule #1.
15. More solos means more epic.
16. If at all possible, be Michael Kiske.
17. If this is not possible, pretend to be Michael Kiske.
18. Your album cover should include at least one of the following: fire,
steel, weird glowing magical items, irregularly muscular men, fists
thrust into the air, weaponry, magic creatures (preferably dragons), or
bright beams of light around somebody/something.
19. 'Grim' and 'necro' don't apply here; they just make you look silly.
Now go back to singing your 20 minute epic about dragonslaying!
20. Power metal depends on power chords.
21. 16th notes are the only notes.
22. Unless you're singing, in which case you are not permitted to hold a note for any less than 2 bars.
23. Keyboards get solos, too.
24. If you can't be Michael Kiske, you can at least be Timo Tolkki.
25. Actually, don't be Timo Tolkki.
26. In case you didn't know, "symphonic" is synonymous with "epic." See rule #1.
27. Just because 300 bands before you have already done "epic," there's always room for more.
28. Songs come in two tempos: metal and ballad.
29. You are officially the only group of people who can refer to themselves as 'mighty' without being laughed at. Much.
30. Audiences need to be able to sing along. Make it catchy.
31. Sing in English, even though your fan-base will be comprised
entirely of Brazilians, Germans, Japanese, Swedes, and Finns. See rule
#30: if it's not catchy, it's harder to sing in a language that is not
your first.
32. Play in as many bands as possible. More side projects and guest appearances means more epic!
33. Tight. Pants.
34. You don't have to detune your guitars.
35. Though you probably should drop them a half-step.
36. Unfortunately, you need at least two guitar players. How else are you going to have dueling guitar solos?
37. Keyboards may substitute for one guitar player, as long as they can solo.
38. Fortunately, you don't need a bass player! Or at least, you never have to use the same bassist twice.
39. Begin all songs with one big swelling chord on the keyboard.
40. Acoustic guitars are allowed. Sometimes.
41. It's not a tour, it's a crusade!
42. Layer your vocals, hundreds upon hundreds of times. Don't worry about them live.
43. Never use mundane words in your lyrics. Nothing is epic if you don't
use words like "majesty," "glorious," "magical," and so on.
44. Wizards! You need wizards!
45. Although your costume does not require corpse paint, it will require a cape, lots of jewelry, and the aforementioned swords.
46. Unless you are Manowar, in which case you are too metal for clothing.
47. Come to think of it, don't be Manowar.
48. Wear armor if at all possible. Hammerfall can give you an idea of
the variety of acceptable armors, ranging from leather to ring-mail.
49. Songs don't begin at full speed. Gradually work your way into an epic frenzy.
50. Hail true metal!
51. Acoustic guitars are for intros and bridges. Then crush them with steel.
52. Epic. Tight. Pants.
53. Higher vocals are epic vocals. Female lead singers are great for this.
54. So, male lead singes should sound like female singers. See rule #52.
55. True warriors can tell the difference between albums.
56. Concept albums are totally epic. Nobody will ever see it coming.
57. Liner notes must include pages of backstory, either of your epic
saga of conquest over dragons and evil or of your epic battles with
alcoholism while recording the album.
58. Drugs aren't metal.
59. Beer, however, can be served in all kinds of true metal ways.
60. "Flagons of ale." It's appropriate to your fantasy-riddled lyrics,
and it almost looks like "dragons," so you score extra points.
61. Since you can't get away with grunts, growls, and other troll-like noises, you will have to sing.
62. Your accent will show as a consequence.
63. To compensate, sing about killing trolls. Preferably with the swords that you carry onstage.
64. More sequels = more epic. See rule #7.
65. Guest vocalists, guest guitarists, and any special appearances from
outside your band will make your sound more epic, even if the track
sounds just like all the other songs on the album with an extra solo.
666. Norsk Arysk Blak Metal! Rahhh!!!
67. Begin songs at half-tempo, and then, when listeners least expect it
(i.e. at exactly the same time it happens in all your other songs) kick
into full speed complete with double-bass and power chords.
68. Bass players: one note. Really fast.
69. But include one enormous crazy-ass bass fill before the chorus, even
though the production will bury you so far in the mix that most people
won't realize your band has a bass player.
70. Just because you don't play black metal doesn't mean you can't use Tolkein.
71. Whenever you short of ideas, pick up your Dungeons and Dragons
books. You might as well be the first band to sing about owlbears.
72. Never leave Europe.
73. For purposes of rule #72, Japan may be counted as part of Europe.
74. Oh, and South America was colonized by Europeans, so it can count too.
75. Orchestras make a great addition to your album. Since you can't afford one, find a new patch on your keyboard.
76. If your live album does not have the crowd singing all the harmony
parts for you, you aren't epic enough to justify a live album.
77. If you are European, use as many archaic English words in your lyrics as you can. Obfuscation is epic!
78. If you are South American, your lyrics should be closer to standard English, though nobody will ever read them.
79. If you are U.S. American, you probably aren't actually a power metal band. Sing about tanks, or something.
80. If you are Italian, write some lyrics in Latin. Your American fans
won't be able to tell the difference between your Italian lyrics and
your Latin ones, but Latin is epic.
81. Remember, shaving is epic, haircuts are not.
82. Entire albums must be recorded in the same key.
83. For that matter, entire careers may also be recorded in the same key.
84. Guitarists, remember: dun da-da dun da-da dun da-da…
85. Make your band logo very angular, but perfectly legible.
86. More than a logo, you need a mascot.
87. He need not be distinguishable from Eddie, but he does need to be on all your album covers.
88. At your first gig, if you feel a "rising force", do be sure not to get it all over your audience.
89. Record your best songs unplugged, and sell them as an EP.
90. Do not expect anyone to buy the EP.
91. Remember, power metal fans are not gay. They are just comfortable with their masculinity.
92. Sing along.
93. Don't get caught singing along.
94. Glitter is not epic.
95. Neither is body oil. See rule #47.
96. If you see a black metaller in the woods pretending to be a troll, see rule #9 and rule #63.
97. In your liner notes, thank everybody you toured with, even if they're Stratovarius.
98. Complain about Stratovarius constantly even though you've bought all
their albums and listen to them more than anything else in your
collection.
99. Power metal must be pure; do not mix it with other metal styles.
100. To repeat: be epic.
101. I ran out of funny things to say way back at rule #52, but any less than 101 rules would so not be epic.
