John Carter

John Carter kom liksom från ingenstans för mig, och hade biopremiär i fredags. Hörde talas om filmen i början utav veckan och nyfikenheten började gro hos mig. Gjorde så klart lite lätt research, som jag nästan rent instinktivt alltid gör så fort jag hör talas om något intressant, och bam så fick man dra av några nördpoäng.

Den första boken om John Carter är skriven redan 1912, och är föregångaren för i stort sett all modern science fiction, något som förbigått en helt. Anledningen är nog att trots karaktärens betydelse, så har den fått lite uppmärksamhet i modernare media. Förutom böckerna så finns det bara några få serier om John Carter, och ingen har fått nå större uppmärksamhet som jag förstår det. Även en utav mina favoritillustratörer Frank Frazetta har målat John Carter flera gånger, men jag har liksom aldrig noterat att det handlar om en klassisk karaktär.

Kollade i alla fall in trailern nyss och blev grymt sugen på filmen. Tankarna for direkt iväg till "Star Wars" och "Dune", som båda så klart inspirerade utav böckerna om John Carter. Jag gillar designen som följer den bild som mästerillustratören Frank Frazetta hade i sina målningar och skisser utav Carter. Öken, sten, svärd, monster, svettiga kroppar, blod och våld. Fantasifullt och överdrivet. Längtar tills Blu-ray-släppet.

Frank Frazetta är ta mig f-n gudomlig...

Tintin in R'lyeh

Vad skulle hända om Hergé och H.P Lovecraft skulle ha slagit sina påsar ihop och skapat serier? Det svaret kommer vi nog aldrig att få reda på, men omslagn skulle nog se ut så här.

Konstnären heter Murray Groat

 

Twizzlers

En godisrecension så här på lördagskvällen är väl ganska passande eller?

Vi har väl alla en viss fascination för det stora landet i väst. Vi älskar att hata USA, men vi kan inte låta bli att intressera oss utav deras skräpkultur. Amerikansk mat och godis är något som vi alla känner till från film, och man vill ju gärna smaka, och se om det är så gott som det ser ut.

Ica började för något år sedan och köra med den så kallade "importhyllan" där man kan hitta både det ena och det andra. Under affärsbesöket idag upptäckte jag dom hade fått in Twizzlers. Jag köpte dom med jordgubbssmak.

Twizzlers är röda lakritsstänger, och vår motsvarighet i Sverige säljs utav Malaco, både i stäng- och snör-format. Jag gillar denna sorts lakrits som även återfinns i Pingvinstänger - en utav mina favoriter. Twizzlers är dock mycket mjukare än Malacos variant, vilket så klart innebär att man inte behöver slita tänderna utav sig för att njuta av godiset, ett stort plus. Jag tror även att dom smakar lite mer, och att dom inte är lika plastiga som Malaco, men jag kan missta mig då det var ett tag sedan jag åt godissnöre. Nu när jag börja tänka efter så kanske Malacos stänger inte ens finns kvar... och nä, det gjorde dom inte heller.

Nä, Twizzlers vinner nog om man nu måste utse en vinnare. Mjukare och smakrikare än Malacos godissnören.

Att göra hamburgare

Hamburgare är gott, och ännu godare blir dom när man gjort dom heeelt själv. Ska man ha det mer från scratch än när jag nu gjorde burgare senast får man skaffa sig kor, ett grönsaksland, en äng för spannmålsodling och en väderkvarn. Nästan.

Det är ett lite tidskrävande att laga burgarna, men även bildredigerandet är ett arbete som tagit sin lilla tid. Som nybörjare på Gimp så tar det att tag att få kläm på lager, markeringar och annat pill.

Inspirationen till intresset att börja försöka få till perfekta hemmagjorda burgare, samt detta fotoreportage kommer så klart från Petter Hegevall på Gamereactor, men mest så är det nog det egna intresset för god mat som motiverar mig. Ett intresset som jag antar jag har fötts ur begreppet "Vill man ha något gjort får man göra det själv". Ingen annan kommer att se till att jag blir tjock.

Några noteringar innan ni fortsätter scrolla ned:

• Det ska vara rödlök på burgaren, det fanns dock inte hemma.
• Tills dess att man skaffar en köttkvarn så får det duga med köpesköttfärs.
• Den egengjorda majonnäsen gjorde väldigt lite skillnad på slutresultatet, och blev lite för rinnig. Får antingen fortsätta att försöka få till en bättre, eller köra på köpes.
• Så klart så ska man köra med nå bättre ost än den jag hade. Kvibilles cheddar är väl den bästa jag hittat till ändamålet än så länge.

Jaja, nu har det varit nog med babbel, bring in the burgers!

...mmm, babbel...

Världens sämsta fågel

Tänk om man skulle vara en höna. Det skulle suga. Hönor är ju precis som andra fåglar, fast sämre.
Tänkt dig ett liv där du knallar omkring och inte kan plocka upp saker. Som en vanlig fågel så skulle nog hela flygbiten väga upp saken, för man kan ju liksom flyga, då spelar det ingen roll om man sen när man är på marken sen måste köra ned nyllet i jorden för att söka mat. Som höna har man bara ett par värdelösa vingar som, ja, är helt värdelösa. Som tupp kan man kan flaxa runt med dom lite för att visa sina females att man har ett par coola vingar ...som är helt värdelösa.

Resten av en liv är väl inte heller så underbart. Man knatar runt i en bur och pickar på saker, bwak-ar lite, knatar lite till, pickar lite till. Undrar vad man tänker på? "Bwak, bwak, bwak, frön, bwak, bwak, bwak, mask, bwak, bwak, bwak"

Som höna har man även mens flera gånger om dagen, och inte lite heller. Ingen Libress i världen stoppar den. Undrar om man även får PMS? Tycker lite synd om tuppen som ska vara omringad av ca: 20 höns som är lite "emotionella" 24/7.

Sen har man ju den där fula skinmohikanen på huvudet. Flap, flap, flap när man går omkring. Nästan som om "nötsäcken" hamnat på fel ställe ..utan nötter. Som kille har man sen även en likadan hakan.

Som grädde på hela moset så är man ju sen känd som hela djurrikets fegis. Ständigt häcklad för sin feghet. Fast man smakar i alla fall gott.

Bwak, bwak, bwak

Stratovarius - 2011-11-25

Det finns för mig inte många anledningar att besöka bastun, koskenkorvans och svårmodets hemland - "The Land of Ice and Snow" a.k.a. Finland. Ett undantag är dock om ett utav favoritbanden spelar där.

Stratovarius har varit med mig ett tag. Har lyssnat på dom i ca: 7 år tror jag, men jag har aldrig lyckats se dom live. Bedrövligt. Men nu är det åtgärdat, och med så här många medlemmar utav den klassiska sättningen lär man inte se igen, då hela denna miniturné dom genomförde var Jörg Michaels avskedsturné.

Hans avsked är så klart tråkigt, då han helt klart är en av dom bästa power metal-trummisarna tillsammans med Uli Kusch, Dan Zimmerman och Ingo Schwichtenberg. Därför kändes det extra bra att man i slutet av konserten hade turen att fånga en utav trumpinnarna han kastade ut.

Konserten hölls på Club Teatria i Oulu, och det var inte alls långt ifrån fullsatt i lokalen när Stratovarius äntrade scenen, och längst fram, vid ett väldigt lågt kravallstaket, stod jag. Jag mådde bra.

Bandet framförde en härlig samling med både givna publikfavoriter och ovanligare pärlor från sin härliga låtsamling. Bland annat så framfördes nästan hela Visions-albumet. Bara "Abyss of your Eyes", "Holy Light", "Before the Winter" och "Forever Free" saknades.

Även två covers i form utav Deep Purples "Burn" och The Whos "Behind Blue Eyes" framfördes. Kanske lite synd att man inte spelade egna låtar istället, men det var kul att höra i alla fall.

Stratovarius är ett bra liveband. Grymma musiker, tajt, bra frontman (Kanske inte röstmässigt, men ut över det), och en stor låtskatt. Att det sen var i Finland man såg dom innebar att man inte förstod ett skit utav mellansnacket. 98% oförståeligt. Endast svordomarna förstods utav mina blågula öron. Men det spelade egentligen inte så stor roll, det är musiken som är det viktigaste.

Sen så vet jag inte om man borde berätta en sån här sak, men det känns som att det beskriver ganska bra jag tycker detta bandet är. Under "Coming Home" så känner jag hur en liten klump i halsen bildas, och ögonen blir lätt fuktiga. "Va fan!?", tänker jag, "Inte kan det här hända?". Men när bandet senare spelar "Black Diamond" så är tårarna ett faktum... Fuck, kan jag bara säga. Det har aldrig hänt mig på en konsert tidigare. Varför detta skedde vet jag egentligen inte. Antar att det helt enkelt bara är så att dessa två låtar är fruktansvärt bra, och har väldigt fina texter, båda om kärlek. Töntigt? Ja. Men det hände. Jag erkände, och det får väl bli betyget på konserten. Den rörde mig till tårar.

Tre finnpajsare, en tysk och en svensk

Manowar - London 05-11-11

Dagen efter Iced Earth var det då dags för Manowar, kände mig inte lika pepp på Manowar efter Iced Earths magnifika spelning, men nog fan kan Manowar leverera.

Manowar är ett liveband utav rang. Inget snack om saken. Det är proffsigt, poserna sitter som en smäck och dom har en stor låtskatt fylld med no bullshit-metal. Dock så finns det en hel del onödiga minus med spelningen.

Manowar kör inte med nå förband, vilket jag trodde skulle innebära att själva spelningen skulle komma igång snabbare, men icke sa nicke. Två timmar står jag och väntar framme vid staketet innan spelningen drar igång! Behövdes det verkligen? Lokalen var full på folk 40 minuter efter insläppet och man hade kunnat börja en timma efteråt.

Bandet börjar sen med att spela igenom hela "Battel Hymns"-skivan och tätt följt utav två låtar till innan dom tar en paus... va, en paus!? Tänkte att det nu var dags för något tal utav Joey DeMaio, men näpp. Det delades ut ett pris till vinnaren utav en Facebook-tävling och det var det. Bandet skulle tydligen ta hand om några "pleasure slaves", vilket tog ca 10 minuter, sen var showen igång igen.

Sen så ska varje instrumentalist i bandet ha ett eget solo, men den enda som klarar av att leverera ett riktigt solo är trummisen Donnie Hamzik. Både DeMaio och Logan levererar hafsiga fingerövningar till solon. Helt förskräckligt låter det i vissa delar.

DeMaios solo blir mest en massa plektrumljud och Logans är som vanligt mest en massa sweaps kromatiskt upp för halsen. Båda kommer dessutom av sig säkert 5 gånger under sina solon och man skäms nästan när man hör det. Snacka om att spela över sin förmåga.

Trycket från publiken är bra, men under "Kings of Metal" och "Black Wind, Fire and Steel" så flyger det säkert 3-4 st crowdsurfare över mitt huvud. Fick en sko i huvudet som kändes ganska rejält, och sånt gör ju en ganska leds. Under de bästa låtarna liksom, och så ska man inte få se konserten för att nån idiot ska surfa.

Nu ska jag sluta gnälla, för det var faktiskt en riktigt bra konsert annars. Det var härligt att få höra "Hands of Doom" och "Call to Arms", vilka båda nog platsar på "Bäst under konserten"-listan. Det är även så klart väldigt coolt att få höra hela "Battle Hymns"-skivan live, och där är själva titelspåret en riktigt episk upplevelse.

"Hail and Kill" är en annan sån där klassiker som ska upplevas live, för det är riktigt mäktigt när Adams, DeMaio och Logan radar upp sig bredvid varandra under refrängen och DeMaio sträcker ut sin knutna näve mot en skanderande publik.

Eric Adams ska ju också nämnas. För här snackar vi en av världens bästa frontmän. Han har en fantastisk kontakt med publiken och alla poser sitter som gjutna. Han är med på alla markeringar i alla låtarna och han sjunger väldigt bra just den kvällen. Pris till konsertens bästa spelare går helt klart till Mr. Adams.

För att summera det hela så kan man lugnt säga att min första Manowar konsert ändå gav mersmak, trots vissa onödiga minus. Ska bli kul att få se dom igen i Gävle i sommar.

Hail, hail, hail and kill!

 Ps: Bilden är inte från konserten, då det rådde fotoförbud...